Magkatarr, axlarna värker, snuvan sitter tjockt bakom skallbenet, nerverna är i olag och kroppen är död.
Boken "Flodhästen i vardagsrummet" är verkligen bra. Där står mycket som ger bekräftelse till det man har funderat på i större delen av sitt liv.
Det står till exempel om vad som händer med barn som växer upp i en familj där det finns någon typ av trauma. Alkoholism, psykisk sjukdom, våld, sexuella övergrepp... ja nåt traumatiskt.
Om det det uppstår kriser, rädsla, trauman och där inte finns någon förälder som kan spegla och bekräfta känslan hos barnet så måste barnet själv bära rädslan, skulden, ångesten.
Ett barn har inga resurser och redskap för att bära sådant, så man begraver och djupfryser känslan. Lämnar den obearbetad. Flyttar den utom räckhåll för medvetandet. Det går åt mycket kraft att hålla skräcken på avstånd.
Som vuxen får man sen "oförklarliga panikanfall". Ångestattacker, ständig rädsla, kronisk oro... så svår att man blir arbetsförmögen.
Om föräldrarna av någon anledning inte kunnat hjälpa sitt barn i krisens timme, kanske inte ens förstått vad barnet känt så delas barnets identitet. Man börjar behandla sig själv så som man blir behandlad av föräldrarna, det vill säga man lyssnar inte till sina inre känslor utan man utvecklar ett "falskt jag" för att klara sig.
Med hjälp av det falska jaget fortsätter man att finnas till. Man börjar "prestera sitt liv" istället för att leva det.
Det blir en överlevnadsstrategi. Man upplever det falska jaget som verkligare än sitt eget jag för i det egna jaget finns alla de känslor som man som barn "inte fick ha".
Det här är jobbiga grejer att slås av när man blir vuxen och tror att man lämnat Jävulen bakom sig.
Men det förklarar en hel del varför jag upplever verkligheten som jag gör.
