Jag ska först få be att ödmjukast presentera mitt årsbästa på 11.15. Så går det när man sitter bakom knuten med bollträ hela nätterna. Annars har jag lärt mig en del i sommar:
Bara för att det var mygg förra året behöver det inte vara mygg i år varför mina myggtabletter förblir ouppackade Man förstör inte nödvändigtvis all gelé bara för att man blandar en diskokula med en randig karamell Jag tål inte värme och sol Jag skiter i hur jag ser ut och hur tung jag är Det är inte självklart att ha vatten i ledningarna, inte heller att tvätta håret på en vecka Det är inte roligt att elda för varmvatten när det är nästan 28 grader varmt ute Man ska inte förvänta sig tacksamhet när man försöker rädda nån från att drunkna Folk kan inte ge FAN I att ha hundar i bil på heta parkeringar Man ska ha en oas på toaletten med läsning professional Mocka ur bäddar ur stallet förstör ryggen ännu mer Folk är galna och inte bara det - de är galnare än man tror
Jag vaknar av steg som över golvet går vaknar av en namnlös fasa när jag inser att det bara är mitt hjärta som slår sinnets vålnad över vinden hasa
Och en musjävel gnager på nåt om nätterna. Uppskattningsvis ligger det tre till fyra möss på golvet när man kommer upphasandes i ottan, blinkandes som en gris i gyttjan. Jag eldar upp dem, eller tar dem på skohornet och hivar iväg dem som en katapult. Inte grisarna alltså utan mössen. Varje dag så gott som ligger det fjädrar på mattorna. Fågelfjädrar. Ibland även fåglar. Ibland nån stackars fladdermus. Ibland bara benen av dem. Nej inte är de odelat lustiga de här kattdjuren. I övrigt har jag inget att säga. Eller... jag har så mycket att säga så jag kan inte säga nånting. Dr Phils far sa att "man ska aldrig missa en bra tillfälle att hålla käften", men ibland är det svårt. Det kan missuppfattas. Så jag eldar kattskit i pappströ istället. Brinner sådär.
Det är ju tydligen så här... ...att när det finns utrymme så kommer allt det som man tryckt undan fram som en skummadrass i en för liten garderob. Det är när maskinerna stannar som man märker hur hårt de har gått. Jag drömde en sån jävla mardröm i natt. Gammalt helvete som letade reda på mig var jag än försökte gömma mig. Han pratade i telefon och sökte mig på bussar, i affärer. När rösten kom närmare gömde jag mig och när rösten tystnade så förstod jag att han fått syn på mig.
Nu är jag trygg. HÄR är jag trygg. Det finns inget som jag behöver oroa mig för. Och då kommer skräcken. Ångesten och mardrömmarna. Mina system är så på till vardags att jag inte ens märker det. Jag är normaliserad. Men när ansvaret lättar från mina axlar så känner jag hur tyngda de är. Hur ömma de är. När man släpper livlinan så värker fingrarna. Det tar emot... att greppa den igen.
Ja det gäller att kunna koppla av när det bjuds tillfälle sa Långben när Musse lämpade av honom på en öde ö. Utan munspel. När det blir lugnt så kommer di små vidundren till skräckmästare och bankar på dörren. Otäckt värre och vilan går om intet, den som jag behöver som väl. Det råder just det undantagstillstånd som jag utlyste för några veckor sedan. Det som betyder nåt är att få bort choklad och gelé, kombinera diskokulor med randiga karameller eller för all del karameller inslagna i plast. Själv för söker jag verkligen begripa att det är högst tillåtet att dega ut och att jag även faktiskt får släppa fram den ångest som ständigt lurar bakom pannbenet och vill välla ut i full blom. Det är skitsvårt för ångest är jobbigt. Mycket påfrestande för en redan slut hjärna och kropp. Det finns en affirmation man kan ta till och som man behöver tänka många gånger om dagen innan man förstår den och den börjar göra verkan.
Jag tyckte det här var ett skämt först men efter dryga två veckor så tar man in det. Det finns hjälp och den finns inte alltid, eller kanske sällan, i vården.
Vi går på den lilla vägen mot stranden. Gräsplanen bredvid är tom och på vägen som förut var av sand ligger nu grovt singel. Här kan man inte gå barfota längre. Jag gjorde det jämt som barn. Just här. Det var min favoritbit på vägen just här bredvid gräsplanen. Mjuk, skön, ljus sand. Nu måste jag ha skorna på. Som ett skydd. Gräsplanen som är klippt och tom var förut fylld av husvagnar och förtält. Där stod fikabord och stolar och det fikades kaffe och bullar. Riktiga kanel- och kardemummabullar med pärlsocker. Äkta vara. Svag cigarettrök kom från nåt av borden och man kände oftast de som campade där. På väg till och från badet kunde man slå en lov förbi dem och hälsa. Kanske få en bulle och lite saft.
Vi kommer fram mot stranden men innan strandområdet är det ett staket och en stor skylt: "CYKLAR OCH MOPEDER FÖRBJUDNA PÅ STRAND OMRÅDET" Jag minns den här gränsen från jag var liten. Staketet och skylten var den magiska tröskeln in i ett tryggt sommarland. Det stod mopeder och cyklar uppradade och en liten genomgång i staketet var gjord för att de gående skulle kunna ta sig in. Men det var första anhalten till att här inne gjorde man fan inte som man ville. Här gällde regler som man måste följa. Nu finns inget staket, bara en bit av det, men skylten är kvar. Den kanske till och med är ny. Fullt läsbar. Ändå står det cyklar på stranden och några cyklar mellan de som ligger på sina filtar. Det gör mig orolig. Finns det ingen som håller koll? Det blir inget lugn utan jag känner att JAG måste hålla koll. Som en hund med taskigt ledarskap får jag själv lokalisera farorna om det finns några. Bara några följer reglerna och de som inte gör det skapar oro. Det blir ingen konsekvens för cyklandet. Det grillas och det röks på stranden. Den här lukten är inte som den röklukt jag minns från det jag var barn. Den här röklukten är ångestladdad och otäck. Den vittnar om en nonchalans och en tjuvarnas marknad. Ingen bryr sig om ifall att röklukten stör eller om nåt annat stör heller för den delen. Här gäller det att breda ut sig, armbåga sig fram och ta för sig. De som känner och lider får skylla sig själva eller flytta sig eller både ock. Och framför allt ska de sluta gnälla. Vi sätter oss så långt bort från stranden som det går. I ett hörn av träd och staket för att eliminera spring- och cykelstråket förbi vår filt. Jag som ville höra vågskvalpet och känna sanden mot mina fötter. Nu sitter jag i skuggan, långt från vattnet, i torrt gräs och hör en skrålande radio och känner den stickande stanken av rök. Jag dristar mig ut i vattnet. Det var väl fan om jag inte skulle kunna bada i min barndoms sjö. När jag var liten satt vi på stranden och på tre steg var jag en risplockare, en sjöjungfru eller en stenåldersmänniska som samlade växter i vattenbrynet. Ansiktena jag såg var bekanta. Det där var vår gamla granne, och där satt mormors jobbarkompis med sin man. På nåt annat ställe satt mina storasystrars klasskompisars familjer eller andra som jag visste ungefär vilka det var. Det var tryggt. Om inte mamma var med mig i vattnet så fanns någon som jag kände som jag höll mig till. Bekanta röster och människor.
Nu ser jag inte en enda som jag känner igen. Två barn som är sex-sju år leker ensamma i vattnet. De håller till precis bredvid en mamma med ett litet barn som har en badring. Ungarna skriker och skriker och skriker. Den ena är alldeles hes av skrikandet. De slåss och bråkar konstant och jag undrar varför inte mamman säger åt dem. De hörs över hela stranden, bara de två. De stänker på den lilla i badringen och mamman försöker vända bort barnet. Jag tänker att det måste vara otäckt att bli nedstänkt av sina storasyskon när man är så liten. Efter en evighet rusar de bråkandes upp på stranden. Skriken är hemska. "Du ska fåååå, du ska fåååå!" "Jag geer mig!" "KOOM DÅÅÅÅ!" Jag står och funderar om jag ska säga till dem men de hinner iväg. Den ena sticker långt upp på stranden och den andra rusar iväg efter järnvägsspåret. Skrämmer upp en mås som ligger på ägg och som oroligt skriar och flyger runt. Precis när jag går ditåt för att säga åt vederbörande att gå ifrån järnvägsspåret och lämna måsen ifred så kommer ett godståg som med en hårsmån brakar förbi och får barnet att rusa tillbaka till stranden. Då förstår jag att mamman med barnet i badringen inte är mamma till de skrikande, bråkande barnen. Deras föräldrar sitter utom synhåll långt bort. Jag tänker på hur de skulle kunna ha ingripit om något skulle ha hänt. Det skulle de inte. Det är med tunga steg jag går från badplatsen. Inget är sig likt. Den sköna stunden på stranden blev en uppjagande stund. Beredd till att gripa in, beredd att säga ifrån, störd av skrik, bråk och rök. Jag känner inte igen mig längre. Klimatet är förändrat, stämningen är en annan. Man får låta bli att göra det man vill för att inte stressas sönder. Man kan inte lita på att folk sköter sig och att folkvett och oskrivna regler följs. Det räcker ju inte ens med fullt läsliga skyltar. Min barndoms badstrand är för alltid förändrad.
Ja det var lätt att fastna i den här boken, "Kärleksbarnet" av Hillevi Wahl. Det är svårt att recensera en sån här bok utan att leka nån slags messerschmidt över andra folks öden. Man ska inte läsa en sån här bok för att förfasa sig. Det är mera en insikt i att till och med en krönikör i Allers kan ha haft ett helvete. En lärdom i att man vet tusan inte vad folk har gått igenom. Hon berättar rakt på och i ganska råa ordalag om sin uppväxt med två alkoholiserade föräldrar. Språket är direkt, inga krusiduller, inget känslosamt utan ganska hårt. Och jag förstår henne. Med en sådan uppväxt så är det svårt att skildra den annat än med ett hårt språk. Ändå blir jag lite illa berörd ibland. Jag tänker på hur väldigt olika det kan vara fast hon och jag är ganska lika i ålder och har haft en uppväxt som präglats av missbruk, rädsla och otrygghet. Det blir ändå vitt skiljda berättelser. Min är mera känslosam.
Det som slår mig är hur förhållandevis lite hon vet om vissa saker när det gäller missbruk och andra skitgrejer som egentligen inte är någon bragd att känna till. Jag menar inte att det är dåligt på nåt vis, Det är väl bara sorgligt egentligen att man (jag) är så pass insatt i dylikt. Det som ändå är bra med att kunna en hel del om både substanser, läkemedel, gången inom soc, psyk, avgiftning, tillstånd osv är att jag kan förstå orsak och verkan. Jo jag kan yla över det och tycka att det är asjobbigt och ledsamt men samtidigt vet jag vad som händer och varför. Som sagt är det väl ingen kunskap att stå efter men den har varit och är rätt ovärderlig när det gäller. Jag har inte blivit tagen på sängen. Hillevi beskriver hur hon fick svåra ätstörningar och sökte hjälp på psyk och hur ofattbart illa hon blev bemött. Det är viktigt att läsa om hur andras öden i en likartad uppväxt sett ut. Hur bra jag ändå haft det i jämförelse och ändå vilka skador det gett. Då kan man bara tänka sig att inte ens få en kram av sin mamma... hur sjutton skulle det ha blivit då? Ja det är en läsvärd bok för den som det berör. Jobbig att läsa om man någon gång känt stanken av gammal alkohol i en rökig, varm lägenhet. Känt den fruktansvärda rädslan när ens förälder blivit en annan. Det är något som präglar en för all evighet.
Why do you lay these troubles on an already troubled mind? Why, when piece is so very hard to find. Why, when I stumble in the shadow lost and blind. why can't you be just a little bit kind when days and years with pain together grind (Första meningen är skriven av J.R.R Tolkien) Allting ställs på ända när man inte kan röra sig. Man får omvärdera allting. Lägga alla planer åt sidan. Det är inte lätt. Det är faktiskt jävligt svårt. Otäckt.
Och vem behöver inte lite mer skräck i sitt liv? Man kan få granatchocker utan att ha varit nära en explosion. Man kan leva i krig fast man bor i Sverige. Man kan vara traumatiserad fast man heter Kalle eller Hedvig och är född i Södertälje eller Stora Skedvi. Det är en sak att ha en gemensam yttre fiende och en sak att ha en eller två fiender som man bor ihop med. Fiender som bara är ens fiender ibland. Och det där gäller det att kunna läsa av. Kanske det kommer in en tredje fiende i bilden. Alldeles nära. Skaffar sig kontroll över en så man har kriget alldeles inpå kroppen när man minst anar det.
Jag tror att man passerar en spärr om man varit tvungen att slåss för sitt liv. Fram tills dess att man släpper hämningarna och tar till nävarna så står man på ena sidan gränsen. Men så händer nåt som gör att låsen sprängs med en smäll. Och så slåss man. Först av fruktan och sedan av ursinne. Med så mycket kraft man kan för att skada så mycket som möjligt. För att bli fri och för att klara sig. Han eller jag. Smärtan i nävarna, skräcken, hur nära det varit... det kommer inte förrän efteråt. Många år efteråt.
Har man en gång trätt över den gränsen. Blivit knuffad över den. Då kan man aldrig riktigt kliva tillbaka och bli en del av de som står kvar. Man blir kvar på den andra sidan. Med en fot, med garden uppe, med beredskapen påslagen. Jag måste försvara mig. När som helst kan farorna komma. Jag måste försvara mig, med bara nävarna, med vad som står till buds. Ingen annan kommer att göra det. Ingen annan kommer att hinna. Du är för snabb. För alert på att identifiera farorna. Ingen hinner med. Du har slagit dig fri och flytt innan nån har hunnit reagera. Man kan aldrig riktigt känna sig hemma i den här vardagslunken, i det som hör vanliga familjer till, i det som alla gör utan att tänka. Semestra, handla, umgås... man står hela tiden med ena benet på andra sidan gränsen och håller koll. "Ja ja, jag hör i alla fall inte dit" Man har helt andra referenser. Fungerar på helt andra spelplaner. Har helt andra mått på lugn och ro. Helt andra mått på kaos och katastrof. Så när ingenting råder så råder väntan och bevakning. Beredskap och oro. Snart... snart kommer katastrofen. Då kan jag skrida till handling. Då vet jag vad jag ska göra. Nu vet jag ingenting. Nu går jag bara runt som en osalig ande, gnider mina händer och väntar. Väntar på katastrofen.
Det var plågsamt. Smärtsamt. Om man någonsin tvivlat på om man orkar med livet... då ska man höra på sådant här. Och känna hugget i hjärtat när man kan med ett uns sätta sig in i den dödsångest som kommer med ett besked om att ens dagar är räknade. Hur man då med alla böner i världen och med krampande händer vill hålla sig kvar i livet. Få stanna bland de sina. Kristian Gidlunds sommarprogram där han berättar om sin cancer och det Sverige han lämnar slår en som en yxa i mellangärdet. Jag tänker på det han sagt om de simpla kommentarer som folk kan häva ur sig på hans blogg. Han som är många nivåer högre än de flesta och vars budskap är så viktigt, hur uselt framstår det inte att någon kan ens bemöda sig om att skriva något om man inte vill väl.
Han säger att världen kommer att gå åt helvete som vi håller på. Han säger att vi ska våga känna och aldrig bråka om pengar. han säger att paradiset KAN finnas på jorden. Om vi bara vill och vågar.
Om man redan känt det där så blir det här för arbetsamt. Kanske behöver man då inte lyssna om man läst något av vad han skrivit.
Ja det kan man göra som retoriker om man samtidigt ramlar ned från en byggställning. Det var nämligen vad en professor i retorik gjorde. Han tyckte att det var höjden som retoriker att sen kunna säga att han gjort just det; spräckt en bräda med käften. Jo jag läser ju retorik för tillfället. Det är svårare än man tror. Jag är en bra talare om jag får prata fritt ur sinnet. Som instruktör eller om jag diskuterar. Men bara så där... tala, det är inte lätt. Jag tycker att rösten och dialekten blir rena rama löjan. Tipset professorn gav var att man kunde härma någon skådespelare. Så jag härmade Ernst Günther. Och Lennart Jähkel.
Jag hade ju kunnat härma nån kvinnlig skådis till äventyrs men jag hittade ingen bra ur minnet. Å andra sidan hittar jag ingenting ur minnesbanken som är bra these days. Det här är mycket bättre än det mesta som görs idag.
Och när vi ändå är inne på Jähkel och polisfilmer, regissörer som Wideberg och inte Sundvall... Jägarna! Första Jägarna. Det är en jäkla stark film. Jag såg den på bio när det begav sig och efteråt gick alla ut som tysta skuggor. Fullsatt salong och inte ett ljud.
Men filmen är ojämn. Lassgård är ojämn. Och Bergström - helt fel. Åååå vad dåligt det blir när de ska stå och skrika om bevis inför en rättegång. Ja det torde väl en garvad krimmare och en tant från åklagarmyndigheten veta. Nej stå och gasta "kan du beviisa det?!" Då blir det skitdåligt.
Men resten av jägarklanen och Tomas Norström som spelar "Ove", jävlar vilket skådespeleri. Otäckt. Jarmo som är "Tomme", läskigt bra. Jähkel är nästan för verkligt skitaktig.
Och så är det fin musik också .Ur Tosca av Puccini. Musik jag hört som liten gris i pappas hörlurar.
Så nu fick jag det sagt. Det har gnagt mig sen helgen.
