Markis har blivit verkad idag och jag har battlat i honom medicin med nypon-proviva. Ja herregud säger jag, jag känner mig som dragen genom en mangel.
Han har det inte alltför illa, sjuklingen.
Det är ju fint när man runt 10.30 börjar skaka och må illa av nervositet och undrar hur i helvete man ska klara av sig själv och världen för resten av sina dagar. För att inte tala om de närmaste timmarna. Jag gick ifrån allt jag skulle ha med mig till stallet och fick gå tillbaka igen. Dum går först.
De kom med sina hoppfulla rop
de kom, de kom allihop
som ett brev från en saknad vän,
ett gyllene bud från längesen.
Någonting inuti mig dog
när jag i höstas såg en plog
av svanar sorgset sjungande
med vemodiga vingar gungande.
Men de kom åter idag
med kraftiga vingar's slag,
de kom med sina hoppfulla rop,
de kom, de kom allihop.
Mellan trädtopparna, i det vita, svagt...
