Det är alltså mars.
Som jag har längtat efter att det skulle bli mars.
Nu känns det mest läskigt.
Av många skäl.
Igår började jag äta cortisontabletterna.
Najsigt värre.
Vi får väl si då hur det artar sig.
Det känns kymigt inför den stundande sommaren.
Jag tycker om våren men sen blir det liksom för mycket.
Det hänger väl ihop med att man inte törs njuta av någonting utan bara förväntar sig att katastrofen lurar bakom hörnet.
Det är ju så man blivit inlärd.
Jag tycker om de här mellanlägena, före, när det inte är nåt ståhej men man har ändå nåt kul att se fram emot.
Idag skiner svetslågan och pressen att man ska ut och ha det roligt är hård.
Om jag tålde korv så skulle vi kunna grilla korv men jag tål inte korv.
Ännu en dag att pallra sig igenom.
Uff.
