Man har varit här så många gånger så man tillåter sig inte längre att bli besviken.
Öppet.
Dubbla känslor.
Man blir arg och ledsen men ger samtidigt upp och resignerar.
Det är ingen idé.
Ibland går han att räkna med, han tar uppgiften på fullaste (!) allvar, ansvarskänslan är stark.
Men så en annan gång, och det ska man tydligen läsa av och bedöma på en hundradel, så finns inget ansvar och allt går åt helvete.
Jag fick ont i magen igår och den känslan var inte fel.
Men det brukar gå ändå.
Och så blir man besviken, ledsen, arg men det är ingen idé.
Det är så liten idé att man inte törs erkänna för sig själv eller familjen att man ändå känner detsamma som när man var liten och allt föll platt som en pannkaka.
När en söndagmiddag blev stående och inte smakade alls för magen hade blivit en knut.
Nu ligger det kotletter och sparris i kylen, noga beställda, men inte lika noga tillvaratagna.
Jag har inte kommit så långt.
Känslomässigt.
