Jaha då var det måndag igen.
Jag som sa att jag tyckte bättre om vardagar... ha ha ha!
Nä.
Jag har roat mig med att ringa till veterinären på morgonsidan här och meddelat provsvaren på träckproven.
Då får man nämligen utskrivet avmaskningsmedel professional, inte till sig själv alltså utan till hästarna.
Så nu blir det väl till att låna en bil, åka till apoteket för att höra att de inte har preparatet, beställa det och sen vänta några dagar, låna bil igen och sen försöka se om man har råd att ta ut medlet i fråga.
Lätt.
Jag känner mig ensam.
Jag känner mig instängd i mig själv, avskärmad och orolig.
Jag är darrig på handen och trög i skallen men uppvarvad i tankarna.
Det känns otäckt.
Ångestfyllt och nervöst.
Hela tiden söker jag trygghet, en känsla av ro, försöker skapa små rum av mys.
Det kan vara playthrough av första NES Zelda på youtube, det kan vara rykta en häst, sätta näsan i en kattmage, läsa en spökhistoria eller skriva en...
Vardagen bliv väldigt jobbig när det bara handla om att stå ut och att inte låta oro och ångest välta mig över kanten så jag inte blir fungerande.
Jag är inte fungerande.
Jag är rädd som en räka.
