Anhörig

http://blogg.dt.se/pipansblogg/2014/09/25/anhorig/

Skandal

Jag tittade på programmet med samma titel. Det handlade om Anna Odells konstprojekt, ett examensarbete genom Konstfack, där hon fejkade en psykos. 

Händelsen hade ägt rum några år tidigare på riktigt när Anna var sjuk och stod på en bro i Stockholm och var suicidal. Hon blev tvångsomhändertagen och ansåg sig ha blivit illa mottagen och illa behandlad av psykvården. 

Nu gjorde hon alltså om alltihop fast på låtsas för att på något sätt väcka debatt om vilken maktposition läkare har i förhållande till patienten. 

Jag tycker ju att det kan göras på mer moralisk riktiga sätt. På sakliga sätt. På sätt som inte stjäl resurser från en redan belastad psykvård. På ett sätt som inte gör att de som kommer in med verkliga problem misstänks eller ifrågasätts om de eventuellt fejkar. 

Det finns mycket att önska inom psykvården. Det ska Gudarna veta. Jag har själv brottats med den här problematiken, att få läkare att lyssna, att få folk att begripa, vårda och inte bara avhysa och skicka hem. Eller låta bli att medicinera. Eller medicinera för mycket och fel.

Här tycker jag att Odell förstör mer än hon belyser. Jag tycker det är rent etiskt fel att utnyttja systemet för att statuera exempel. Ännu mer fel att kalla det konst. Hon hade kunnat använt andra vägar och medier till att uttrycka den maktlöshet man som patient kan befinna sig i, underläget och trovärdigheten. 

Att folk ens ifrågasätter att man tvångsomhändertar, medicinerar och bältar en suicidal och självskadebenägen person som befinner sig i psykostillstånd tycker jag bara är okunskap. Vad är alternativet? Man måste ju alltid väga det värsta mot den minst värsta. Är det bättre att vederbörande gör sig illa än att de spänns fast och får några sprutor? Nej jag tycker inte det. 

http://www.svtplay.se/video/2327960/skandal/avsnitt-1

Det finns som sagt mycket övrigt att önska inom psykvården. Man får ofta känslan av att de som jobbar inom den sektorn lever i en bubbla. Det är få man når fram till, få som förstår, få som kan hjälpa. 

Men det här tycker jag är fel sätt att påvisa det. 

Natt av skräck och dag av ångest

Jag satt uppe igår till 01.30. Rädd för att gå och lägga mig. Rädd för jag kände att ångesten låg på lur.

Men till slut måste man ju gå och lägga sig. Jag somnade men vaknade 100 gånger badande i svett. Konstiga drömmar och en alltmer stigande rädsla. 

Från klockan 06.00 accelererade alltihop och blommade ut till en fullskalig panikångestattack. Hela registret, svettades, till och med på ögonlocken, frossa däremellan, illamående som i den värsta magsjuka, skräck innanför pannbenet. Helt däckad. Jag kunde inte titta och inte prata. Hästdoser av medikamenter men klen effekt. Ungefär klockan 16.00 började allt vända så sakteliga. 

Ångest är svårt. Svårt att beskriva och svårt för folk att förstå. En professor i psykiatri hävdade att KBT var svaret på allt och att ingen hade dött av en panikångestattack. De går över på en halvtimme sa han. 

Ja med sådana uttalanden från en professor i psykiatri så hyser man inget större hopp om att bli förstådd på vanliga vuxenpsyk. 

12 – 48 timmars attacker är ingen ovanlighet. Och jag håller nog inte med om att ingen har dött av ångest. Jag tror tvärtom att många har tagit livet av sig till följd av ångesten. 

Och jag, jag är rädd för att LEVA med den. Den gör mitt liv till ett helvete. 

Tillbaka

Tillbaka 
Tillbaka till jorden, 
till gräset och marken 
från ett tomrum som varken 
gav liv, död eller mellanting 
Bara ett ingenting 

Tillbaka 
till dig 
till lugnet från stormen, 
till famnen från rädslan 
Tillbaka till vatten, 
till luft 
till den våta skogens doft 
till tallars sus, till solens ljus 

Tillbaka till tillit och samförstånd 
förtroende och vänskap 
kärlek 
till dig 

Som jag väntade länge 
ensamma långa mörka år 
Dit inga räddande armar når 
längst ned dit knappt något enda ljus kan nå 
nådde ändå din utsträckta hand 
väntade troget utan att gå 
väntade tills jag kom i land 

Med aldrig sinande kraft 
som den bror jag aldrig haft