När jag får panikångestattacker så brukar jag fyllas av en obeskrivligt stark, skrämmande ödeskänsla.
Som att jag är ensam i universum, som att jag eller någon närstående fått en obönhörlig dödsdom, det finns ingen återvändo, all min framtid kommer att vara denna vidriga ångestfyllda, verklighetsfrånvända idiottillvaro.
Det finns inget förnuft, det går inte att tänka klart, det går inte att resonera, känslan är jag.
Psykologen frågade om hur det sett ut när jag var liten, situationer där jag upplevt otrygghet, relationen till mamma, som riktigt liten alltså.
Jag har fått berättat att när jag var så liten att jag kröp omkring på golvet så hade pappa vid ett tillfälle delirium och var högt och lågt. Min syster var så rädd att hon upplevde att hon gick ur sig själv, åkte ur sitt medvetande och gick från rum till rum och såg ut genom fönstren.
Psykologen sa att vid ett sådant tillfälle så var inte pappa närvarande och inte mamma heller mer än fysiskt i rummet. Sådana minnen har grundlagt den här separationsångesten som sedan spätts på och spätts på av likartade händelser och känslor.
När jag var fem år blev jag väckt i svinottan av mamma för att bli körd till dagis. Mamma jobbade på akuten på lasarettet mitt emot dagiset men vad hjälpte det?
Jag skrek och grät från det jag vaknade till jag stod och hjälplöst vinkade åt henne när hon gick till jobbet. Jag kunde inte göra annat än resignera i min sorg och ångest.
Jag minns den förödande känslan när jag gick på lekplatsen på dagiset, hur ensam jag kände mig, vilka tvångstankar jag hade, att jag måste gå på en viss sida om stolpar och annat för att vara så nära mamma det bara gick. Jag kunde inte säga vissa ord för de betydde otur, jag vågade inte leka, jag bara väntade...
Det träffade hårt igår den här insikten. Jag kände att det var kärnan till det viktiga.
Samma ödeskänsla har drabbat mig vid andra separationer där jag upplevt mig övergiven och det har skapat en fruktansvärd kraftig ångest som hållit i flera veckor.
Psykologen sa att det var mycket det som gör att jag ser behov. Ser behov hos djur och folk och får en tillfredställelse i att uppfylla behoven. Se till att t ex hästarna har det allra bästa, inte sakna någonting., Fasthet, trygghet, mat, vatten, skydd, rent.
Det finns mycket i det här och det finns mycket i min barndom som kan härledas till den här starka ångesten.
Uff.
