Sjukdom såsom i i psykisk sjukdom, alkoholism, vad som helst egentligen som skapar obearbetad rädsla hos barnet.
"Var fanns din mamma?Såg inte hon? Varför tror du hon stannade kvar? Jag har fått uppfattningen att hon är ett "rejält fruntimmer." Vad känner du som vuxen i att hon inte kunde skydda dej. Ilska? Sorg? Förståelse? Hur mår dina syskon nu? Å hur kommer detsej at du ändå... hela din familj... ändå verkar ha en god relation till din far? Att ni inte tröttnat? Det är ett önskeinlägg från mej."
Adekvata frågor och svaren är viktiga tror jag, om man ska kunna förstå ambivalensen till en förälder som missbrukar. Om man ska förstå det komplexa i en familj med en flodhäst i vardagsrummet.
Ja var fanns mamma? När hon inte jobbade så var hon ju tryggheten. När hon var borta var otryggheten ibland överväldigande. När pappa var "riktig" så var otryggheten mindre. För pappa var och är en jättebra pappa när han är "riktig".
Men även när mamma var hemma och pappa var full så kunde inte mamma räcka till och spegla våran ångest i akuta situationer.
Då var det som sagt - akut. Och efteråt så fanns inte rum för att hjälpa tre barn leva igenom sina inre kriser. Sin ångest och sorg. Den syntes kanske inte ens.
Så hon var där men inte där - ovetandes. Hon fanns där fysiskt och vi pratade om hur det var. Det slätades inte över eller ljögs. Men vi var också så normaliserade med den mestadels vridna vardagen att vi inte längre reagerade när det uppstod kaos och skräck.
Men mamma var också mycket borta, på skola och jobb och då hade vi bara varandra, vi syskon och ofta hade jag bara mig själv.
Och varför stannade hon kvar? Ja det har hon själv förbannat många gånger.
Det var ju bra långa perioder, flera månader, halvår och sen följde två - fyra - sex veckor av supande, galenskap och otäckt.
Så det var en berg- och dalbana av undantagstillstånd, skräck och sen återföreningar, ovanligt roligt och bra familjeliv, ovanlig stark sammanhållning som kom av att vi levde i en överlevarsymbios. Det gör vi fortfarande.
Ja mamma är ett "rejält fruntimmer". Stark, beslutsam, river ifrån, intelligent, verbal, handlingskraftig. När pappa var det minsta lurig så åkte han ut och dörren låstes. Hon blev rasande. Men i alla destruktiva normaliseringsprocesser så spelar det ingen roll hur rejäl man är... det krävs yttre hjälp för att bryta sig ur särskilt om man har barn och försörjning att tänka på. Den yttre hjälpen fanns inte.
Jag är själv ett "rejält fruntimmer". Jag är stark i armarna och större i käften än de flesta män. En pojkflicka om man nu ska använda sig av gamla uttryck. Ändå bröts jag ner och misshandlades i nästan fyra år. Varför stannade jag? Jo jag hade inte insikten, inte hjälpen, och inte kraften. Den psykologiska processen i destruktiva förhållanden är väldigt svår.
Som vuxen känner jag en stor besvikelse i att jag inte blev skyddad från allt det där, om vi nu går tillbaka till att vara barn i alkoholistfamilj. Men det har vänts till att vi barn alltid har skyddat mamma. Jag har sett HENNES behov och gjort henne fri från all skuld bara för att jag själv skulle vilja bli behandlad just så. Befriad från allt. Att mina behov skulle ha blivit sedda.
Det är svårt att veta vad man ska göra med sådana känslor. Jag menar... vad ska det tjäna till att skuldbelägga henne nu varför i helvete vi fick och får ta hand om en massa byk? Där är jag lite kluven faktiskt. Förlåtande för jag förstår att hon inte hade någon hjälp. Egentligen är det inte rätt men jag känner inte behovet riktigt att vräka ut min barnasorg på henne nu. Där har jag nog en hel del kvar att brottas med. Det är fruset i mitt urhav som Tommy Hellsten säger.
Ja hur mår mina syskon? Vi mår lika illa skulle jag vilja säga men våra personligheter gör att det tar sig uttryck på lite olika sätt. Vissa av oss är mer utåtagerande, andra har det inom sig och alla har vi lite av varje.
Men ingen av oss är fungerande vuxna. Det är då ett som är säkert. Ångest, ständig oro, värk, sjukdom... men när det är krig så står vi längst fram på barrikaderna, när man ska åka och handla vill man helst smyga in bakvägen.
Hur kommer det sig att vi har en bra relation till pappa och att vi inte tröttnat?
Vi har ju i grunden en bra relation för när Gubben är riktig så är han en tillgång. Som karl är han rätt ovanlig eftersom han inte besitter de typiska "karlakarlegenskaperna". I negativ bemärkelse. Mansgrisegenskaperna menar jag. Han är renlig, tittar inte efter fruntimmer, tvättar med största precision med grader medel, färg på kläder osv, diskar, håller ordning, lagar världens livs osv osv.
Det går att diskutera vad som helst med pappa. Han är allmänbildad, fattar sånt som de flesta inte fattar om förhållanden, psykologi och allt möjligt. Han kan det mesta, och är spirituell och har en mycket driven humor. En beläst, musikalisk, diktande konstnärssjäl.
MEN... han kan vara den värsta jävel och terroriserande galning och pain in the ass som finns. Så förbannade dryg och tjatig, paranoid... ja allt jävla skit.
Och tröttnat... vi är bortom tröttnat, vi är så slut på den där Gubben och hans förehavanden så vi har slagit knut på hjärnan och kastat den i en centrifug. Det värsta är bara att vad än i helvete vi har gjort så verkar det inte finns nån hjälp eller avlastning. Inte förrän han är död. Otäckt men sant.
Jag hoppas svaren i det här, det längsta inlägget i mannaminne, ökat förståelsen lite för hur fan det är. Tveka inte att fråga. Att bryta tystnaden om sådant här är bara av godo. Kanske inte just för mig som person för det är ju rätt utlämnande men vafan...
Vi är alla människor, vi ska alla dö och om under eller efter min livstid här på jorden kanske en och annan känt sig förstådd, hjälpt eller nåt av det jag skriver så då är väl det bra.
Jag är för trött för att skämmas.
