Fy fan jag blir alldeles ur led av den här sommartidsomställningen. Det är många som inte mår bra av den. Man brukar få in fler hjärinfarkter de första en- till två veckorna efter sommatidsändring. Så nåt måste det ju påverka en
För övrigt ska jag skruva spikbläck idag. Och skruva mer på väggen. Batteriet till skruvdragaren laddade ur igår konstant. Det är bra nerv-göra att hålla på med sånt där. Men jag förbannar dem nu, nerverna. Och jag förbannar hur fan det ser ut i min vardag.
Min psykolog sa upprepade gånger i torsdags angående det här att man har en beredskap professional vad gäller Gubben, att det är jourverksamhet som nån slags kombinerad sjuksyster, brandman, polis, socialarbetare, vårdare och drogterapeut, att "det är inte rätt!". "Det är inte rättvist och det är inte rätt!" sa hon.
Nej det är inte rätt. Och här är den springande punkten. Samhället gör inte sitt. Om vi nu ska ha drogteam, soc och andra instaner där det sitter folk som uppbär lön för att göra just sådant här jobb... varför GÖR de ingenting?
Det är helt anmärkningsvärt på alla dessa år och alla våra anmälningar, alla vändor, så händer NADA och familjen får vara den yttersta skyddsnätet till det pris att man inte kan leva ett eget liv.
Hon frågade mig vad som skulle hända om vi gav fan i att bry oss. Om vi gav fan i alltihop. "Ja då dör han" sa jag. "Skulle du kunna leva med det?" frågade hon och det där har jag ju varit i förut. Det var svårt.
Jag sa att om han dog av hjärtstillestånd mitt i en fyllsovning, då skulle jag kunna "leva med det" men som det brukar vara, att pappa efter ett tag blir pappa igen, han nyktrar till, börjar räta upp sig, gör mat städar och så går det en eller två eller tre dagar och då kommer vimset.
Delirium eller psykos, men han ser saker, ser folk som inte finns, vet inte var han är, vilken tid det är, vad han ätit, OM han ätit, han blir fumlig, ramlar, klär inte på sig om det är kallt, irrar, blir rädd, agressiv... allt på en gång. Om jag skulle vända honom ryggen i DET tillståndet och bara stänga dörren om det nu skulle vara möjligt, då skulle han gå under på ett fruktansvärt, tragiskt och ovärdigt sätt och DET skulle jag aldrig kunna leva med,
Där är rävsaxen i mitt liv.
Den känslomässiga rävsaxen.
