Onbåbar i bottenlös förtvivlan
Utan motivation
utan vilja
men med medvetande
och känsla
ångest
tar världen över och blir övermäktig.
Kommer som blinda spöken i en mörk tunnel
och allt du har till försvar är dina förnuftets knutna händer
som slår blint och kraftlöst vartefter de ger vika för känslan.
Där ligger ett enastående intellekt.
Där ligger förnuftet och hjärnan.
Svullen av substanser...
...bortom logik av utbrändhet
men där.
Närvarande och ändå
inte där.
Vi räddar ditt liv.
Men vad räddar vi dig till?
Liv eller plåga?
Skulle vi ha låtit bli?
Låtit dem hämta dig?
Äntligen.
Låtit änglars varma händer äntligen omfamna dig.
Att slippa världens våndor.
Räddar vi eller stjälper vi?
Bara dödens klockors skira klang ska visa...
...om vi haft rätt eller fel.
Endast din lättnadens suck på dödens bädd ska visa...
...att vi hela tiden fördröjt din så länge längtad vila.
Man märker inte hur kass man är förrän man testas mot världen. Mot vardagens prövningar.
Det är en sak att ta sig upp ur sängen, att göra kaffe och se till att dagen börjar rulla på utan att man har ett glödgat spett genom skallen och/eller en begynnande ångestkänsla som växer till en fullblodig attack och sätter hela dagen ur spel. Det är en sak.
Det är en annan att tro att man ska klara det som friska människor klarar utan att så mycket som att blinka. Som friska människor utan generaliserad ångest och ångestsyndrom och panikångest klarar utan att ens behöva fundera över tider, piller, flyktvägar, strategier och vägar till tryggheten.
För dem är inte att fortbilda sig som instruktör i dressyr detsamma som att ställa sig på en rutten flotte och ensam staka sig ut på en blåsig och stormande sjö.
Men det är det för mig.
Och jag har packat väskan full. Jag har laddat telefonen med musik från sagan om ringen och jag har pastiller i varje fack.
Jag har backup med människor som ska kunna fånga upp mig om jag faller.
Men till sist är det ändå jag som måste stå där ensam.
Vid referensen mellan att vara frisk och att vara sjuk.
