Brott och straff

Bloggen finns numera  HÄR

Var är auktoriteterna?!

Bloggen finns nu HÄR

Nej!

Till bloggen

Bloggen är flyttad till DT. Klicka på länken ovan.

Jag kapitulerar

Jag ger upp

det finns inget jag har som kan få det att vända ändå

När jag står på klippkanten och väger

så kan inget upphäva tyngdlagen

eller lagen om alltings jävlighet

Så jag sträcker mig efter botten

men den är så fruktansvärt skrämmande

mer skrämmande än allt annat

Mitt eget huvud skrämmer mig mer än 

något annat

Så jag kapitulerar

låt det komma

skölja över mig som en förstörelsens tidvattenvåg

krossa mig under ett berg av sorg

riva mig itu som skräckens vilda bestar

Jag kan ändå inget göra än att resignerat låta det ske. 

Om jag bara fick vila mitt huvud

lägga mina tankar på ett tryggt ställe

och blunda

svepas med av drömmen

vakna med rofyllt bröst 

Men natten skrämmer

drömmarna är som de vidunder

som obehindrat tar sig förbi vakenhetens mentala murar

uppvaknandet är som när krigaren över murkrönet

ser de härar han måste kriga mot

dagen är som strid utan standar och banér

utan svärd och sköld

med bara händerna mot vassa spikklubbor 

med bart skinn mot pilspetsarna 

Och mot kvällen utmattad

rädd igen för natten

som inte bjuder mig någon vila

När förnuftet sover kommer vidundren

Narren

Kring år 1930 levde i Uppsala en ung student vid namn Hjalmar. Han hade kommit efter i studierna efter en långdragen förkylning och behövde läsa ikapp några ämnen under påsklovet. För att ostört kunna göra det fick han rådet att hyra ett rum på landet för att helt kunna fokusera på sina studier utan att bli distraherad av vänner och stadens uteliv. Hjalmar hade tänkt sig att en veckas intensivt pluggande borde räcka och han började söka igenom annonser för att hitta ett lämpligt rum eller möjligen ett torp att hyra. Det var i slutet av Mars och vädret var milt så kylan borde inte bli ett problem om han hittade ett billigt litet hus någonstans. Enklast vore ändå att få ett rum så han själv slapp tänka på praktiska detaljer kring sitt boende. Han hittade en annons om ett rum i en herrgård och utan vidare dröjsmål packade Hjalmar en väska och tog eftermiddagståget ut till den angivna adressen på lappen. Efter att ha frågat sig fram fick han reda på att han skulle till paret Abrahamsson som förestod ett vandrarhem i byn. Slutligen kom han till rätt hus och fick prata med herr Abrahamsson. 

-          Rummet ligger i Klockarhuset en promenadväg härifrån, sa han. Jag ska be vår vaktmästare visa dig.

-          Åhå sa Hjalmar förvånat. Jag trodde att det var här i huset?

-          Jo det var nog tänkt så, svarade herrn en aning besvärat, men nu är tyvärr vandrarhemmet fullbelagt.

-          Det gör mig ingenting, sa Hjalmar. Jag kommer att vara begravd i mina böcker.

   Vaktmästaren visade sig vara en gladlynt trind man som hette Grip. Tydligen gick han allmänt under namnet ”Gripen”.  Han tog Hjalmars väska på en liten kärra och visade vägen till klockarhuset under muntert småprat. Efter en ganska kort promenad vek de in genom två grindstolpar av sten. En något tillfrusen grusgång ledde svagt uppåt genom en trädgård med höga askar. Månens skära skymtade genom grenverket och gav nästan känslan av att de vandrade i ett sagolandskap eller en kuliss.   

  De kom fram till ett stort vitmålat tvåvåningshus som tronade ödsligt där på sin högt belägna plats bland åkrar och aspdungar. De höga fönstren blängde svarta mot Hjalmar när han tittade upp mot huset och en rysning for genom hans kropp. Han blev ståendes kvar nedanför den breda stentrappan som ledde upp till en magnifik ytterdörr av ek som nu höll på att låsas upp av Grip. Hjalmar lät blicken glida längs fasaden från fönster till fönster för att göra sig en uppfattning om hur många rum som fanns i huset. En egendomlig krypande skräck smög sig på honom som om han väntade sig att få se någon stå innanför ett av fönstren. Han backade några steg och såg att grusgången gick i en rundel kring huset, tillräckligt bred för att en vagn skulle kunna köra runt. 

-          Stig på!

  Grip hade fått upp dörren och väntade på att Hjalmar skulle komma. Hjalmar hastade sig ursäktande uppför trapporna och klev in i den enorma hallen. Det var mörkt och högt till tak och luktade gammal skola. Instängt trä och ovädrat. Grip gick för att hämta en fotogenlampa i ett litet kapprum som låg till höger innanför dörren och Hjalmar gick sakta framåt mot en trappa som ledde till övervåningen. Den var av massivt trä och svängde sig i en svag böj åt höger innan den försvann i fullkomligt mörker. Ett blekt ljus bakifrån skapade en förvriden skugga mot trappan och Hjalmar vände sig hastigt om. Vaktmästare Grip stod med lampan höjd över huvudet.

-          Ja nu är det upp till dig vilket rum du vill ha, sa han, men jag skulle föreslå ett på övervåningen.

-          Kan vi ta en titt härnere först?

   Hjalmar brann av nyfikenhet av att se hur många rum det fanns därnere mer än att han övervägde att sova på nedervåningen.

  Det fanns två dubbeldörrar i hallen, en gick till höger och en till vänster. Grip öppnade dörren till vänster och de klev ut i ett litet vackert rum med två stora fönster och nästa rum såg ungefär likadant ut. Där var inte mycket att se så de fortsatte vidare.

-          Här är salen! Konstaterade vaktmästaren och öppnade dörrarna in till ett stort rum

med tre höga fönster åt baksidan. Mitt på golvet stod ett rektangulärt bord med sex högryggade stolar och en vacker kakelugn prydde en av väggarna. Hjalmar tittade ut genom alla fönstren och kunde skönja grusgången som slingrade sig runt huset som ett grått band. Annars bestod baksidan bara av de stora askarna på gräsmattan, en liten häck och åkrar därbakom.

-          Ska vi fortsätta?

  Vaktmästare Grip var redan på väg ut i nästa hörnrum som såg likadant ut som på motsvarande gavel. Likadant med nästa frånsett att där stod en säng och några klädgarderober. Det var tydligt att det varit någons tillhåll.

-          Vem har bott här? frågade Hjalmar medan de gick ut genom dörrarna till hallen

igen.

-          Det var det här rummet han hyrde, teatermannen. svarade Grip beskt och stängde dörrarna dit in med eftertryck. Det var första gången Hjalmar sett något hos vaktmästaren som liknade ogillande.

-          Klockaren bodde däruppe, vilket jag rekommenderar att du också gör.

   Grip styrde stegen uppför den mörka trappan med lampan höjd över huvudet och Hjalmar följde tankfullt efter.

-          Teatermannen? Frågade studenten bakom honom och ordet ekade otäckt mot väggarna.

   Grip lät höra ett bittert skratt innan han svarade.

-          En konstig kuf som hyrde rum här förut. Jag kan berätta om honom en annan gång när vi har mera tid.

  Övervåningen var likadan som undervåningen vad rummen beträffade, men mer ombonad och möblerad. Grip tände ännu en fotogenkampa i stora hallen däruppe och gick in i rummet som låg rakt ovanför teatermannens rum. Hjalmar följde efter och upptäckte att här var det ett enda stort rum på gaveln i stället för två mindre som på nedervåningen. Grip satte igång att tända eld i den öppna spisen och Hjalmar gick bort till fönstret vid sängen och öppnade det. Den friska kvällsluften svepte in i det ovädrade rummet. Han stack ut huvudet och spejade ut över åkrarna och på vägen som de nyss gått. Svanarna och tranorna var i full färd med att skrika och skräna därute. Nedanför lyste grusgången grå mot den svarta gräsmattan. Han drog in huvudet igen för att gå runt och syna rummet medan vaktmästaren ordnade med brasan. Nöjt konstaterade studenten att det fanns ett skrivbord med en bekväm ekstol i närheten av eldstaden där han kunde sitta med sina studier. Hjalmar staplade upp sina böcker på skrivbordet och gick sedan och stängde fönstret.

  Grip lade på några extra vedträn bredvid eldstaden.

-          Nu går jag. sa han och log fryntligt. Frukosten serveras på värdshuset när herrn så önskar i morgon.

-          Då tackar jag så länge. svarade Hjalmar hövligt.

   Vaktmästare Grip nickade lätt och försvann ut i den övre hallen och nedför trappan i mörkret. Hjalmar kunde se ljuskäglan efter fotogenlampan försvinna mer och mer tills den slukades totalt av det svarta och Grips steg ekade nere i hallen, stannade till vid dörren när han ställde ifrån sig lampan och sedan försvann ut. Dörren gick igen med en smäll och stegen fortsatte ut på gården och dog sakta bort. Hjalmar stängde in till sitt trivsamma gemak och ruskade av sig den kymiga känslan av att vara ensam i det stora huset. Nu skulle han avnjuta det som frun skickat med i matsäckskorgen och sedan lägga sig att sova. Läsningen fick han ta itu med i morgon.

 

   Natten förflöt utan problem och Hjalmar vaknade ganska utsövd vid halv åtta – tiden. Han klädde sig och gick ut i den kyliga morgonen för att äta frukost hos paret Abrahamsson och ägnade sedan dagen åt att vandra runt i omgivningarna med näsan i en av sina böcker. Han försökte memorera en text och tänkte att den friska luften skulle klara hans sinnen och underlätta inlärningen. 

  Efter middagen hos Abrahamssons gick han för kvällen till sin bostad i klockarhuset. Hjalmar tog en sväng i trädgården för att se hur det såg ut. Han följde grusgången jäms med husväggen till baksidan. Vädret var grått och den färglösa omgivningen gav ett dystert intryck. Han såg in genom fönstren på nedre botten och fann sig stå precis utanför teatermannens rum. Genom den vågiga glasrutan kunde han skönja sängen och en bit av garderoben. Med bestämda steg fortsatte studenten runt huset till framsidan och gick in. Han öppnade dörrarna in till det högra gavelrummet och gick in i teatermannens rum. Han gick fram till garderoben och kände på den. Den var låst. Hjalmar kände med handen uppe på den men där fanns ingen nyckel. Besviken såg han sig om. I ett hörn stod tre lerkrukor av olika storlek. Han gick fram och skakade den minsta. Ingenting. Med den tredje och största krukan fick han napp. När han vände den upp och ned så ramlade en liten nyckel ut. Med ett belåtet flin gick han fram och satte den i låset till garderoben och vred om. Dörren gled sakta upp. 

  Där hängde en rock och några andra plagg. På golvet ett par utslitna skor. Hjalmar öppnade den andra dörren fick syn på en kappsäck. Han sträckte in handen och drog ut den en bit och knäppte upp låset men hejdade sig sedan. Hörde han inte röster? Snabbt föste han igen dörrarna till garderoben och gick ut i hallen. Jo det kom någon. Han stängde in till rummet och öppnade ytterdörren. Där kom de två husorna gående med en korg mellan sig. Hjalmar stirrade förvånad på dem.

-          Paret Abrahamsson är bortresta till i morgon så herrn får sin kvällsmat här. 

-          På så vis. svarade Hjalmar, tackade och tog emot korgen.

  Pigorna vände tillbaka och Hjalmar lät dörren stå öppen medan han bar upp korgen till sitt rum. Det kunde behövas lite frisk luft om han skulle sitta där och läsa och förresten måste han bära in ved från vedskjulet till sin kvällsbrasa. Han kom nedför trappan med vedkorgen i handen och skulle just gå ut när han upptäckte att dörren in till teatermannens rum åkt upp. Han stängde den ordentligt och tänkte att han fick ta en titt i väskan när han var färdig med vedbärandet.

  När alla bestyr var klara gick han ned igen för att äntligen undersöka väskan. Det hade börjat skymma så han tog med sig en lampa att lysa sig med. Men undersökningslustan förbyttes i besvikelse. I väskan fanns ingenting intressant. Två böcker om trollkonsters alla trick, lite teatersmink som torkat till smulor och några bisarra klädesplagg var allt som fanns däri. Hans förhoppning om att ha något spännande att berätta för sina studiekamrater gick om intet.

  Med en djup suck lämnade Hjalmar rummet och gick upp och satte sig vid eldstaden och fördjupade sig i sina böcker några timmar. Han tittade inte upp förrän elden bara var glöd och hans mage börjat kurra av hunger. Då gjorde han en paus och lade på mer ved på brasan och försåg sig av maten. Det var mer än nog för att klara sig till i morgon middag.  Efter ännu några timmars studerande började ögonen falla ihop och han lade ifrån sig böckerna för den kvällen. Han kröp ned mellan lakanen och somnade till eldens rogivande knaster och svanarnas rop ute i mörkret.

 

   Det var på efternatten han vaknade av ett obestämbart ljud som pockade på hans medvetande. Först trodde han att han drömt men när han vaknade till insåg han att det rytmiska ljudet fortfarande ljöd genom natten. Hjalmar satte sig upp för att lokalisera var det kom ifrån. Ett taktfast trampande eller springande som steg och sjönk i styrka hördes någonstans ifrån, och efter ett par minuters lyssnande så förstod han att det kom utifrån. Han gick upp och tittade ut genom rutan och hörde tydligt ljudet innan det dog bort. Några sekunders tystnad varade innan ljudet kom igen och återigen dog bort. Hjalmar tog sig tankfullt för huvudet. Kom det verkligen utifrån? Han rannsakade allt som kunde kunna tänkas åstadkomma ett sådant ljud. Vattendropp? Eldstaden? Fåglar? Råttor? Han fick känslan av att höra ett infanteri på avstånd. Medan han stod där i mörkret försvann ljudet helt och återkom inte fast han väntade och lyssnade länge. Lika förbryllad som han vaknat fick han lägga sig igen för att försöka somna om.

 

  Det första Hjalmar gjorde morgonen därpå var att undersöka baksidan av huset.  Ingenting ovanligt syntes och han vände om förr att gå in. Men så fick han syn på något på backen. Det var ett slags spår som rivit upp gruset i svängen runt husknuten. Han gick bort till andra hörnet och det var likadant där. Det enda han kunde tänka sig som kunde göra sådana spår måste vara något djur som sprungit snabbt på grusgången, kanske ett rådjur? Utan att hitta något som ytterligare stödde hans teori gick han och åt frukost hos Abrahamssons och tog sedan sina böcker och gick ut tills det var dags för middag.

   Dagen förflöt som vanligt med studier och promenader med enstaka avbrott för pratstunder med folk han mötte i byn. Några äldre förfasade sig över hur han kunde bo där i klockarens hus, - var han inte mörkrädd? Hjalmar försäkrade att han önskade ensamheten och att där inte fanns något att vara rädd för. 

  Kvällen kom och han återvände till huset. Han hämtade med sig en korg ved och bar upp den till rummet och var noga med att låsa ytterdörren. Han tände brasan som han brukade göra och med en kopp rykande hett te satte han sig åter med sina böcker. Timmarna flöt iväg. När han såg upp var det redan sen kväll. Konstigt nog kände han sig inte trött utan lade bara några extra vedträn på elden, bryggde mera te och fortsatte läsa. 

   Hur lång tid som förflutit kunde han inte avgöra men plötsligt bröts hans koncentration av någonting. Han hade suttit böjd över boken så länge att han var alldeles stel och när han tittade upp lyste rummet rött av glöden i eldstaden. Han satt alldeles stilla och lyssnade efter det ljud som ryckt honom ur läsningen. Hjalmar hajade till när det stod klart för honom att det var samma ljud som väckt honom igår natt. Ett trampande, springande, som av små korta hårda steg. Liksom natten före steg och sjönk ljudet. Med ens stod det klart för honom vad det var. Det lät som om någon sprang runt huset. Fast med små steg, kanske ett barn?  Busungar? Hjalmar kastade sig fram till fönstret men det gick inte att se grusgången uppifrån i mörkret. Han skyndade ljudlöst ut i den kolsvarta övre hallen och nedför trappan för att försöka få en glimt av vem det nu var genom något av fönstren på nedervåningen. Kanske det var ett simpelt pojksträck alltihop?  

  Stegen hördes fortfarande när Hjalmar kom ned i hallen. Han var säker nu på att det var någon som sprang runt huset. Det förklarade varför ljudet dog bort och återkom med jämna mellanrum. Hjärtat dunkade hårt i bröstet på honom när han öppnade dörren in till det från ytterdörren sett vänstra gavelrummet för att hinna få en skymt genom fönstret. Han hann precis se något fladdra förbi innan det snabbt försvann runt knuten och Hjalmar sprang in i nästa rum och i nästa, men hela tiden var han för sen. I den stora salen tvärvände han för att skynda tillbaka till gavelrummets fönster igen. Han ställde sig med andan i halsen bakom den dammiga gardinen och väntade spänt. Ingen kom. Han väntade och väntade men den som sprungit runt huset hade nu slutat. Hjalmar väntade ännu lite till men förgäves.

   Mörkret och ensamheten på nedervåningen gjorde sig påmind nu när nyfikenheten lagt sig och en blick på dörren till teatermannens rum fick honom att rysa. Med stela ben gick han åter upp till sitt rum och stängde dörren ordentligt bakom sig. Han brassade på brasan, vred upp fotogenlampan och tände ännu en så rummet badade i ljus. För att styrka sig började han vissla högt och gjorde sig en tredje kopp te även om han visste att det var sängdags för länge sen. Men sanningen var den att han inte vågade lägga sig för att sova. Rädslan av att bli väckt av de springande stegen var för stor.

 

   Vid frukostbordet på Abrahamssons vandrarhem följande morgon var Hjalmar sig inte lik. Han var glåmig och blek och mörka ringar skymtade under ögonen. Tröttheten låg som en tjock filt över honom och gjorde hans rörelser tafatta och hans tanke seg. Han hade inte vågat somna förrän vid gryningen och de få timmarna av orolig sömn var inte nog. Fru Abrahamsson frågade om han inte fått sova ordentligt och han tvekade om han skulle berätta om sina nattliga äventyr för henne men beslöt sig för att inte säga något. Istället skyllde han på sent läsande och för mycket tedrickande vilket i och för sig inte var någon direkt lögn.

  Den dagen blev det inte mycket läst för Hjalmar. Han gjorde ett försök efter frukost men det slutade med att han somnade över böckerna och vaknade alldeles innan middagen. Hjalmar beslutade sig för att söka upp vaktmästare Grip för att växla några ord med honom. Studenten fann honom vid ett av uthusen vid vandrarhemmet och Hjalmar frågade om han nu hade tid att berätta om den där teatermannen som bott i klockarhuset. Det hade Grip.

-          Det var så att ett kringresande teatersällskap var här i byn. Varje kväll spelade de upp en sällsam pjäs där borta i församlingshemmet. sa vaktmästaren och pekade bortåt vägen.

-          Sällsam? frågade Hjalmar som slagit sig ned på en liten bänk efter uthusväggen.

-          Ja det var nå’ n slags spökhistoria och huvudpersonen föreställde en harlekinfigur, eller en narr som skulle vara som en symbol för ondskan. Skådespelaren var en kortväxt mystisk man som gjorde livet surt för alla: teatermannen.

-          Var det teatermannen? Hjalmar rös längs armarna.

-          Ja det var han. De andra i ensemblen hade problem med honom. Han gick så upp i sin roll som ondskefull narr att han blev ett med karaktären. Han klev aldrig ur den där harlekindräkten, bokstavligt talat. De andra tyckte att han förändrades, blev illvillig… ond.

  Hjalmar satt tyst en stund och funderade.

-          Hur kan du veta allt detta?

-          Jag pratade med de andra vid teatersällskapet för teatermannen, narren, blev till slut utkastad från deras pjäs. De orkade inte med honom helt enkelt. Det var någon incident med ett överfall på en av de andra skådespelarna som fick bägaren att rinna över. Han kom hit till vandrarhemmet för att ha någonstans att bo men vi ville inte ha honom här så han fick rummet i klockarhuset.

  Nu började studenten känna sig riktigt illa till mods. Han började lägga ihop två och två.

-          Bodde klockaren där då?

-          Ja han bodde där uppe där du bor nu men han dog plötsligt. Det sades att det var hjärtat men jag undrar jag…

-          Vad tror du då? Hjalmar var inte säker på att han ville höra mer.

-          Jag tror att det var den där narrmannen som skrämde klockaren till döds. Sa Grip och såg Hjalmar stint i ögonen.

-          Han hittades nämligen död i trappan med ett förvridet uttryck i ansiktet. Teatermannen var försvunnen och alla trodde att han lämnat byn för att inte råka ännu mer i knipa. Men jag tror att han skrämde klockaren på något sätt. Han gjorde så nämligen berättade hans skådespelarkollegor när jag sökte upp dem för att se om han gömt sig hos dem trots allt. Han hade inte betalat för sig här och jag blev satt att leta efter honom men han var spårlöst borta. De berättade hur han börjat smyga sig på dem om kvällarna efter föreställningarna. När de blev rädda så flinade han bara och sprang sin väg. Han skrämde folk. Eller något i honom…

 

  Med vaktmästare Grips berättelse i huvudet gick Hjalmar in på värdshuset för att äta en sen middag. Det var inte många dagar kvar av hans vecka nu. Han kunde inte låta det här fortsätta om han ville få läsro. Han bestämde sig för att sätta stopp för dumheterna redan samma natt. Om det nu var busungar som sprang runt huset på nätterna så skulle han lurpassa på dem och ta dem på bar gärning. Men historien om narren ville han inte riktigt släppa in i sitt medvetande. Han fick inte ihop det. Han ville hellre tro att det var en hel skock med busungar än den där narren som han hört på natten, springa runt huset.

  Efter att ha fått med sig sin sedvanliga kvällsmatsäck så gick Hjalmar med tunga steg mot klockarhuset. Det hade börjat blåsa ute och de grå molnen låg som en tjock matta över himlen. Ännu var det inte mörkt men ett lömskt dunkel hade bäddat in alla skrymslen och vrår i sin mörka mantel. Hjalmar började känna sig kymig och vädret gjorde ju inte saken bättre direkt. Skulle han våga vara ensam en natt till? Men han tvingade sig att rycka upp sig. Det var bara ungar som drev med honom intalade han sig. Pojkstreck. Han gick återigen en vända runt huset och synade fönstren noga. Ingen åverkan var gjord, inga tecken på att någon försökt bryta sig in kunde han se. Liksom dagen förut kunde han se märken i gruset på att någon verkligen sprungit där. På ett ställe syntes till och med ett skoavtryck. Det var en liten sko med en ganska utmärkande klack. Ett barn alltså.

  Han tog som vanligt med sig en korg ved och gick direkt upp till sitt rum och stängde dörren noga. En krypande ilning kom alltid över honom när han nästan var i säkerhet i rummet. Precis innan han nått fram till dörren, alldeles före han satt foten över tröskeln, hisnade han av skräck över att nästan inte hinna in och stänga dörren om sig. Som om någon jagade honom.

  När mörkret sänkte sig på allvar och klockan började gå mot midnatt, lämnade Hjalmar sitt rum med en liten fotogenlampa i handen och gick ut i det mörka kalla huset. Han kunde höra blåsten leka i alla hålrum och spela i kakelugnar och skorstensstockar som om det varit gigantiska orgelpipor. Trappstegen knakade under hans fötter och han kom precis ihåg att det var där, i trappan, som klockaren hittats död med ansiktet förvridet av skräck. Hjalmar drog efter andan och stannade upp, nästan beredd att fly tillbaka till sitt rum igen, men han samlade sig och fortsatte sakta nedför trappan till mörkret i hallen. Med lampan lyste han på dörren till teatermannens rum och med en rysning öppnade han och gick in. Han drog fram en stol och satte sig vid fönstret som vette mot gaveln. Där hade han också utsikt över fönstret mot framsidan. Han släckte fotogenlampan och satte sig tillrätta på stolen. Nu skulle han ta bråkmakaren på bar gärning.

   Han måste ha somnat till. Den fasansfulla insikten slog emot honom med full kraft när han vaknade med ett ryck av ett rytmiskt trummande utanför på gruset. Hjalmar hann precis komma på fötter för att höra ljudet försvinna runt hörnet där ute. Det var nu han skulle rusa ut. Det var nu han skulle springa runt huset åt andra hållet för att knipa den lille skurken som höll honom vaken om nätterna, hindrade honom från att läsa och skrämde honom halvt från vettet. Men han vågade inte. Han stod som paralyserad bakom den dammiga fönstergardinen, livrädd för vad han skulle få se utanför. Det dröjde en evighet. Han hörde fortfarande trampet av springande fötter. Av ljudet att döma så skulle vederbörande ha hunnit runt huset för länge sedan men det förflyttade sig bara sakta, sakta runt baksidan. För sakta. Det tog sådan tid att Hjalmar hann repa mod tillräckligt för att våga kika ut genom rutan. Nu kom han. Springandet rundade knuten och närmade sig fönstret. Hjalmar stod kvar vid fönstret och tittade ut men backade plötsligt förskräckt undan. Den han såg utanför fönstret var ingen pojkslyngel. Det var en vuxen man, om än kortväxt. Han hade de mest besynnerliga kläder och ett par uppåtböjda skor av trä på fötterna. Men det var inte det som skrämde Hjalmar. Med utstuderat korta hårda små steg sprang mannen på grusgången knappt utan att röra sig framåt. Hela tiden hade han sitt motbjudande ansikte vänt inåt huset med det mest elaka lömska grin man kan tänka sig. Han blängde rätt in genom rutan och flinade ondskefullt medan han stampade hårt i den halvt frusna marken. Hjalmar stapplade baklänges inåt rummet. Han kunde inte slita blicken från fönstret vilket gjorde att han snubblade över stolen och lampan. Vilken fasa. Vad var detta?

   Mannen där ute hade nu försvunnit ur synfältet och var på väg runt mot framsidan. De korta hårda stegen ekade mot husväggen. På nytt dök det lilla ansiktet upp i nästa fönster. Huvudet guppade upp och ned av det vansinniga stampandet och hela tiden flinade han djävulskt och ont in mot Hjalmar som tryckte sig mot väggen. Han hade sjunkit ned på golvet av ren förlamning och satt där stum och stel av rädsla. Huvudet försvann förbi fönstret och de små stegen fortsatte en bit till och stannade sedan tvärt upp alldeles framför dörren. Allting höll andan. Till och med vinden i skorstenen höll sig tyst i väntan på vad som skulle ske. Inte det minsta lilla knak hördes någonstans i de kalla golvplankorna. I en iltanke for det genom Hjalmars huvud att det bara var huset självt som visste vad som egentligen hänt klockaren och teatermannen. Samma hus som nu omslöt honom och skyddade honom. Samma hus vars dörrs styrka han nu var utlämnad till.

   En plötslig hård smäll mot ytterdörren fick hela huset att skaka. Han kände vibrationerna under sig där han satt pressad mot väggen. Innan han hann tänka så kom ännu en smäll som om någon rusat emot den solida ekdörren med en murbräcka. Förlamningen släppte. Hjalmar vräkte sig upp på fötter och störtade uppför trappan. I ett nafs var han inne på sitt rum och låste dörren bakom sig. Han släpade fram sin studerar – stol och tryckte upp den mot handtaget just som den tredje smällen ekade mot ytterdörren där nere åtföljt av ett kraftigt brak som fortplantade sig genom huset. Hjalmar stannade mitt i rörelsen, lyssnade, väntade. Då hörde han det fasansfulla klapprande stegen mot trägolvet på nedervåningen. De fortsatte in i nästa rum därnere och i nästa. Hjalmar hörde hur dörrarna mellan rummen small upp och hur de små träskorna slog emot golven från rum till rum. Till slut var de tillbaka i hallen igen, men de stannade inte upp. De fortsatte sakta, sakta uppför trappan. Hjalmar trodde inte sina öron. Var det en mardröm? Han backade och såg sig tafatt omkring. Var skulle han ta vägen? Det var för högt att hoppa ut genom fönstret. Förtvivlad insåg han att han var instängd. Ryggen stötte i något. En bokhylla full av gamla böcker. Stegen var nu på toppen av trappan. Hjalmars händer famlade över hyllan och bokryggarna och en av dem föll ner framför honom: en bibel! Han tog upp den och höll den framför sig medan han började rabbla fader vår. Det var det bästa han kom på. Vid eldstaden hängde ett gäng krokar och eldgafflar av järn och han grep tag i en och höll den också framför sig. Det glödde fortfarande i kakelugnen och blixtsnabbt slängde han på de vedträn som låg kvar för att skapa lite ljus men han fick inte dit dem ordentligt. De stack ut som tändstickor ur luckan men det kunde han inte bry sig om. Smällarna mot hans dörr krävde all hans uppmärksamhet. De gjorde honom livrädd och orden ekade i hans huvud; narren kommer, narren kommer och tar dig!

   Dörren glappade och smällde mellan stolen och dörrkarmen. Dörren gav vika. Det gamla låset höll inte för den enorma kraft som den utsattes för. Bibeln gled ur Hjalmars hand och åkte i golvet med en dov smäll. Den lilla mannen kom flinande, dansande och stirrande emot honom. Tafatt backade Hjalmar medan han i ett krampaktigt grepp höll eldgaffeln framför sig men det verkade inte ha någon som helst effekt. Han backade mot kakelugnen, kände värmen av brasan som nu blossat upp ordentligt. Flera vedträn stack ut och brann utanför luckan. Narren var nu bara två meter ifrån honom. Snabbt som ögat böjde Hjalmar sig ned, släppte gaffeln och grep tag i ett vedträ istället. Med den brinnande delen höttade han mot den lille mannen som tycktes stanna upp något. Det flinande lilla knotiga ansiktet förbyttes i en rasande grimas. Hjalmar rände sin fackla rätt mot kläderna på honom som direkt fattade eld. Han böjde sig efter ännu ett brinnande trä och tryckte det mot narren av alla krafter. En kort sekund hann Hjalmar se något som liknade skräck i narrens ögon innan narren slukades i ett moln av lågor. Ett glödande träliknande stoft flög runt i rummet som små eldflugor och satte eld på flera ställen i rummet.

   Hjalmar skyndade mot dörren. Narren var fullständigt försvunnen bland lågorna. Han tycktes försvunnen bland det glödande stoftet som flög runt i luften och de lågor som slog upp från platsen han stått. Hettan gjorde det omöjligt att stanna kvar i rummet. Hjalmar flydde nedför trappan och ut på gården. Men där blev han stående. Ett utdraget ondskefullt vrål hördes inifrån det brinnande huset. Ett skrik som inte liknade något annat han hört förut. Mot fönsterrutorna därinne syntes ibland en liten skepnad fladdra förbi, fullständigt uppslukad av lågor.

   Plötsligt upphörde skriket. Elden spred sig våldsamt i huset och skapade ett sprakande dån. Folk strömmade till. Paret Abrahamsson och vaktmästare Grip och fler av deras inackorderade gäster. Alla stod de handfallna inför det brinnande huset. Det var inget att göra.

   Hjalmar trodde först inte att han hört rätt men så framträdde det allt tydligare; ett klapprande ljud hördes från de brinnande spillrorna. Ett stampande och ett springande ljud. Precis som av hårda små skor mot ett trägolv.

Källaren

Gubben plirade misstänksamt på Erik och Valle. Regnet strilade ner i nacken på dem, ett riktigt iskallt piskande snöblandat elände till regn. Takrännan var trasig och de stod formligen under en dusch av regnvatten från taket.

”Vad har ni här att skaffa?” väste gubben surt.

   Erik pekade bortåt vägen i mörkret. ”Vi fick stopp på bilen…” han huttrade till. ”Den lade av en bra bit härifrån så vi har gått länge…”

   Gubben fortsatte att granska honom med plirande ögon under buskiga ögonbryn.

   ”Vi tänkte om vi kanske fick låna telefonen?” fyllde Valle i.

   För första gången syntes en grimas i gubbens ansikte och ett snett grin bröt upp hans fårade ansikte.

   ”Telefon? Här finns ingen telefon på flera mils omkrets. ”

   Valle och Erik tittade hjälplöst på varandra.

   ”Ja men ni lär väl stiga på då.” sa gubben och började masa sig in i den skumma hallen. Erik och Valle var inte svårövertalade. Vad som helst var bättre än den iskalla, vindpinade kvällen därute.

   Gubben gick före dem in i ett stort bondkök. Där fanns en väl tilltagen vedspis och gubben böjde sig fram och langade in mera ved i den redan brassande brasan. ”Ni kan hänga kläderna till tork här.” Gubben pekade på några spiskrokar vid eldstaden. Något illa till mods men av nöden tvungna klädde pojkarna av sig de blötaste kläderna. De gav varandra några menande blickar men sade ingenting. Vad skulle de göra?

   Gubben som varit försvunnen en stund återvände med två tröjor och två par långkalsonger. ”Ja håll till godo” plirade han och gick sedan för att sätta på lite tevatten. Erik och Valle utbytte menande blickar men drog på sig paltorna.

   Värmen från spisen kändes gudomligt skön och med några munnar hett te och skorpor i magen så kändes det rätt bra. ”Ni kommer att få lov att stanna här i natt” sa gubben. ”Om ni inte vill gå miltals i regnet förstås.” Han såg road ut och Valle blängde på Erik. Det var Erik som absolut skulle ha med Valle på en ”provtur” sent på kvällen. Efter 45 minuter hade regnet börja ösa ner och med vinden slitandes i bilen blev det svårt att se var vägen gick. Till slut skar bilen ner i diket och punkteringen var ett faktum. Det brukar bli så om man kör bredvid vägen. Valle var väl inte helt road av Eriks tilltag och här satt de nu, mitt i ödemarken hos en främmande gubbe i ett kråkslott till hus.

   Erik tittade sig runt men såg ingen klocka på väggen. Det måste vara natt. ”Jag har bara de här kökssofforna att erbjuda” sa gubben. Det hade pojkarna ingenting emot. Det var varmt i köket. ”Bli inte förvånade… ” började gubben men så hejdade han sig och gav dem en granskande blick. ”Ja… god natt.” Han försvann in i något av de inre rummen och pojkarna hörde efter en stund ljudet av hans kammardörr slå igen i en annan del av huset.

   ”Vad menade han med det där?”  undrade Valle medan han försökte kura ihop sig på sin soffa. ”Bli inte förvånade för vad?”

”Säg det” sa Erik. ”Säg det.”

   Valle flög upp med ett ryck. Det var fortfarande mörkt. Det hade blivit kallt också. Först kunde han inte begripa var han var någonstans men efter några sekunder mindes han. Men vad hade väckt honom? Plötsligt hördes en ljudlig smäll någonstans i huset. Det var en dov men mycket kraftfull smäll, ungefär som en underjordisk explosion. Golvet skakade.

  ”Vad i helsike?!” Erik satte sig käpprak upp han med. Tillsammans satt de i det kyliga köket och väntade, lyssnade…. BOOOM! Ännu en smäll fortplantade sig genom natten, genom trägolv och dörrar. Valle fumlade med tändstickor och fick fart på ett stort stearinljus som stod på bordet. De bara stirrade förskräckta på varandra. BOOOOOM! Nu lät ljudet närmare och en dörr ute i hallen skallrade i sina gångjärn.

   På stela ben smög de ut i hallmörkret för att undersöka vad det var frågan om. Ytterdörren i ena änden av hallen verkade inte vara av det slag som kunde göra ljud ifrån sig. Men där fanns en annan dörr En gedigen trädörr. Erik kände på den och precis när han satte handen på handtaget så ljöd ännu en smäll genom huset: BOOOOOOM! Erik ryckte åt sig handen av skräck. Dörren formligen studsade i dörrkarmen. De kände hur golvet vibrerade och en fruktansvärd fasa sköljde över dem.

   Tiden gick. De stod som förfrusna i hallen och bara lyssnade länge länge. Inget hördes mer och mörkret i övergick i skumrask och så småningom en grå gryning. Pojkarna gick tillbaka till köket och fann sig något att äta. Av gubben hörde de inte ett ljud. Det blev dag. Regnet vräkte fortfarande ner så det var inget alternativ att ge sig ut än. Erik och Valle beslutade sig för att se vad som dolde sig bakom dörren i hallen för att fördriva tiden.

   Erik kände på dörren. Den var låst. Valle började syna alla dörrkarmar och prång efter ett eventuellt gömställe för en nyckel. Han sparkade till på en kopparkittel på golvet och fick napp. ”Här!” Han räckte uppspelt över nyckeln till Erik.

   En kall vind slog emot dem när dörren gled upp. Det var absolut mörkt. Erik trevade på väggen och fann en gammal strömbrytare som fick en ensam glödlampa att lysa. Det var en källartrappa av trä som ledde nedåt i en vinkel till vänster. Erik tittade på Valle och så tog han några försiktiga steg nedåt. ”Var försiktig…,” sa han och hans röst lät dämpad och stum mot de fuktiga väggarna. ”…här blir det stentrappa”.

De kom ned i ett litet källarrum. Det luktade jord och golvet var just av trampad lera. Mitt på golvet i skenet av den svaga glödlampan syntes ett svart hål. Ett tomrum. ”Jag ser inte” klagade Valle. De började se sig om efter något mer ljus och fann till deras förvåning ännu en strömbrytare som lyste upp ännu en lampa i rummet mitt över hålet. De tittade försiktigt ned båda två men såg bara svart avgrund. Ett svagt porlande hördes som ifrån ett underjordiskt vattendrag någonstans där nere.

”Vad är detta?” Erik sparkade till på något som de inte sett innan i mörkret. En bit av ett trälock, ett brunnslock som blivit söndertrasat. Det var inte murket utan splitsat som av en väldig kraft.

   Ett ljud från hålet fick dem båda att blir tvärtysta och stirra på varandra. Det var ett avlägset kort läte, ett dovt brummel i fjärran. Bara så pass att de båda hann uppfatta det sista ekot av ljudet som fortplantat sig upp från hålet. Erik började backa. Valle drog sig undan hålet och till slut snubblade de över varandra uppför den vittrande trappan. De drog igen dörren däruppe med en smäll, låste och slängde nyckeln i kopparkitteln.

   ”Dårar”. Gubben stod hukande i köket och pojkarna hoppade till vid hans ord. ”Vad skulle ni ner där att göra?” Valle gjorde en ansats till att öppna munnen men gubben lyfte avvärjande upp handen. ”Det går en kanal under huset. Den leder bort till det gamla kapellet som står i utkanten av byn, nere mot skogen… det är inget Guds kapell, det har stått tomt sedan svartprästen vek hädan för åratal sen.” Gubben blev tankfull och såg ned i golvet men så höjde han blicken igen och kraften kom tillbaka i hans röst. ”Man offrade i källaren här… och ni kan bara gissa vad som rann ned i vattnet och bort mot kapellet”.

  Pojkarna lyssnade förskräckt till vad den gamle mannen berättade. Kunde detta stämma?

”Det sades att det fanns en damm vid kapellet som man använde vid riterna. Man badade i den och svartkonstprästen som bodde här mässade över folk. Han drog in förbannelse över byn. ”

   Pojkarna var stumma av förundran och misstro. Det kunde bara inte vara sant. Hur som helst så var vädret av den art att de omöjligt kunde ge sig ut. Regnet var om möjligt ännu ihärdigare än kvällen innan, vinden hade tilltagit och temperaturen hade sjunkit betänkligt. De hade inget annat val än att sitta i gubbens kök och vänta ut stormen.

   Gubben sa inte mycket. Han satt vid fönstret och tittade ut med händerna och hakan vilande på sin käpp. Ibland satt han stilla så länge att de funderade om han hade somnat eller rent av dött där vid fönstret. Hans anletsdrag var stela och hans skinn var blekt. När mörkret åter började lägga sig så blev också rummen mörka. Erik stuvade in ved i spisen med jämna mellanrum. Elden var som en sista vittnesbörd om något levande. Värme och ljus. Liv.

  ”Bodde det verkligen en svartkonstpräst här?” frågade Valle ut i skumrasket. Det tog en evighet innan gubben reagerade men så vände han sig sakta mot Valle med lysande små gammelmansögon.

   ”Han kom från ingenstans. En dag var han bara här. Han hade varit synlig i trakten en längre tid som en svart skugga, en okänd som dök upp på de mest osannolika ställen. Men en dag så var han här och tog över både det här huset och kapellet nere vid dammen. ”

  ”Men hur kunde folk följa honom?” Erik lät skeptisk.

   ”Ondskan är aldrig så skön som när den vill växa” plirade gubben och tyngden i hans ord fick överläppen att darra lätt. Han kramade om käppen och spände ögonen i pojkarna. ”Han var som frälsaren själv när han kom hit. Som sänd för att rädda oss alla.”

   Det blev natt igen och de hade inte mycket att välja på än att lägga sig för att sova på kökssofforna igen. Gubben försvann liksom kvällen innan i de bakre rummen och förblev borta. Erik och Valle som mest småslumrat hela dagen var inte trötta. Och fast de inte ville erkänna det för varandra så var de så uppskrämda av historien med svartprästen och offerriterna i källaren att de inte vågade somna ändå.

   När klockan krupit fram på småtimmarna rycktes de båda ur sina funderingar av den där smällen igen. BOOOM genom hela huset. Golvet vibrerade, fönsterrutorna skallrade, dörrarna skakade i sina gångjärn.

  ”Vad i he…?” Erik reste sig och Valle följde efter. En stunds stillhet och kuslig väntan…  som när man väntar på nästa blixt i ett kraftigt åskväder. BOOOOOM!!

  De blev livrädda. Här kunde man bara inte stanna. De skyndade båda ut i den kalla mörka hallen igen och drog på sig sina kläder, skor och jackor. Det kändes som att det var bäst att vara beredd. Rustad.

   När den tredje smällen ljöd genom huset så flydde de ut i regnstormen i panik. Erik kastade sig ut genom ytterdörren och Valle följde honom tätt i hälarna. Inte en sekund längre tänkte de vänta i det ödsliga huset för att se vad som sprängt sönder träluckan i källaren och vad det var som fick allting att skälva. De småsprang på grusvägen, helt utan ledljus och orientering. Gubbens hus försvann snart bakom dem och de drog ihop sina jackor medan de kämpade sig framåt i natten. ”Vi måste ju komma fram NÅNSTANS” ropade Erik genom vinden.

   Det tornade upp sig som en jättelik svart skugga framför dem, kapellet. Grantopparna vajade våldsamt i byarna och avtecknade sig mot himlen som stora gungande spöken med utsträckta armar. ”Neej…!” Valle stannade tvärt och hans röst var hopplöst uppgiven. Kapellet täckte hela deras synfält och bakom det reste sig skogen som en ogenomtränglig mur. Det svarta taket sträckte sig upp mot torn och takås som tusen och åter tusen förlorade själars armar och händer ur dödens obarmhärtiga gyttja. Framför låg den omtalade dammen med vatten mörkare än mörkret självt. I vinden kluckade det mot de stenlagda kanterna och dess ljud bröt fram som bubblor i kokande beck.

   Erik skakade av köld. Han skakade av fasa. Han skakade av ansträngning. Det var inte bättre ställt med Valle. Resignerat gick de fram till den gigantiska träporten och pressade ner ett handtag av järn som inte verkade ha blivit rört av människohänder på århundraden. Dörren gick upp med ett fasansfullt gnissel och luften som strömmade emot dem var unknare och dödare än luften i en dold gravkammare. De gick trevande och tvekande in. Förrummet var helt i sten och så rått och kallt att det nästan var värre än utanför. Ännu en träport skiljde förrummet från själva kyrkosalen och de gick igenom den med en skräckfylld andakt. Det här var ingen Guds kyrka. Rad efter rad stod mörka träbänkar som försvann ut åt sidorna och uppslukades av stenvalvens kompakta mörker. En ljusare matta markerade mittgången fram mot altaret. De höga fönstren släppte ibland in ett blekt månljus när den skymtade fram bakom ilande regnmoln.

   Valle hittade några ljus och tände dem och placerade dem försiktigt på höga smidda ljusstakar i järn som stod uppställda i en formation längst fram i kyrkosalen. Han gick mellan ljusen med tändluntan som om han följde ett särskilt mönster. Ljuset fladdrade ängsligt och lyste hjälpligt upp golvet och en liten bit av altaret. Några linjer blev synliga på stengolvet under ljusstakarna och Erik såg snart vad det föreställde. Ett pentagram!

   En dov klang hördes någonstans ifrån. Ett svagt klämtande som snart blev till regelbundna slag i en klocka. ”De ringer i klockan.” viskade Valle och lät luntan falla till golvet. Erik skalv av den kusliga klockans ljud men sa sedan: ”De?” ”Ja de ringer i klockan.” Valle stirrade upp mot ett av fönstren och hans blick var glansig och stum. ”Vilka de?!” Erik gav honom en lätt knuff för att rycka honom tillbaka men Valle stirrade bara på honom som om han var en främling. Hans blick förbyttes i avsky. Utan ett ord började Valle famla längs bänkraderna och förflyttade sig mot utgången. ”Nej stanna här!” skrek Erik men Valle hörde inte på. Erik sprang efter honom ut och försökte dra in honom. Valle väste konstigt när Erik vidrörde honom.

  Regnet hade upphört och stora moln seglade fram över natthimlen. Månen skymtade fram ibland och gav ljus åt den Gudsförgätna platsen. Kraftiga vindar slet i trädkronorna och fick dammens vatten att våga sig. Naturligtvis var det vinden som fått klockan att ringa.

   Valle drog som en besatt mot dammens kant. ”De ringer i klockan!” skrek han. ”Sluta nu, det är vinden. Kom med in.” De var farligt nära kanten nu. Det svarta vattnet slog mot stenkanterna och upp på gräset, upp på deras fötter och ben. Det måste varit inbillning men Erik tyckte i ett förryckt ögonblick att vattnet var varmt. När det stänkte upp på hans händer så tyckte han att vattnet färgade hans händer mörka. Stenarna var hala, vinden och mörkret gjorde det svårt att se var kanten var, ett felsteg och de hamnade båda i dammens fasansfulla våld. Valle släppte allt och sjönk och sjönk, Erik försökte förtvivlat dra i hans tunga kropp under ytan. Han drogs med ned, det fanns ingen botten, allt var ett töcken av vatten, vind och mörker, av kyla skräck och tyngden och styrkan hos vattnet. Eriks händer famlade efter Valle. Han var borta. I en evighet sökte han efter något fast, efter ytan och efter luft. Och så plötsligt fick han huvudet ovanför ytan och kände något under sina fötter. Men där var ingen himmel ovanför honom, det var sten. Han befann sig i någon typ av vattenlås, en grotta nedanför dammens nivå. Erik drog några andetag och kände till sin förvåning en vindpust komma från sidan. Han sökte sig ditåt för det var så becksvart att han inte hade något val. Han hade att söka sig mot luften eller mot döden i dammen. Hans händer och fötter mötte sten och åter sten. Men vattennivån sjönk och snart kunde han krypa medan vattnet nådde honom längs med låren och armbågarna.

  Var det sant? Ett svagt ljus där framme? Han fick åter kraft i sina trötta lemmar och han kröp mot det svaga sken som tycktes komma uppifrån. Han kunde nästan stå upp nu och den sista biten gick lätt. En öppning, ett hål uppåt och där kom ljus ner till honom. Han snyftade till och skyndade fram. Med famlande händer grep han mot väggarna. Det var halt. Här fanns bara jord och lera men däruppe lyste det. Var det månen? Var det dagern? Var det en värmande brasa? Eller var han död? Var det himlens ljus han skådade i öppningen? Erik slet tag i väggarna med kroknande händer och uttröttade armar. Han tog spjärn med fötterna och hasade sig upp bit för bit. Han fick armen ovanför kanten och hävde sig mödosamt upp på ett jordgolv och då såg han: han var i gubbens källare! Alla de tankar och känslor som riste i hans medvetande går inte att återge. Hans mod föll som bly i hans bröst. Glödlampan i taket blottade allt som han tidigare sett där, den gamla träluckan i bitar, trappan upp mot halldörren… Han tog sig upp mot dörren och sparkade på den av de sinande krafter han ännu hade kvar. Ingenting hände. Ingen svarade och ingen öppnade. Erik började se sig om och där fanns ett städ i järn nere på källargolvet. Han hämtade det med möda och satte det framför sig när han kastade sig själv mot dörren. Den skalv i sin karm. Igen gjorde han det och igen men så orkade han inte mer. Han sjönk ihop vid dörren på det översta trappsteget och lät städet glida ur sitt grepp.

   Då hördes ett svagt klick. Dörren gled sakta upp och Erik tittade blinkande mot öppningen. Den blottade en mansfigur. Han var enorm och täckte nästan varje millimeter av dörrhålet. Det kunde ha varit den gamle gubben men han hade förändrats. Hans ansikte var yngre men skrämmande hotfullt, hans ögon lyste med en märklig glans och han var klädd i en svart rock som räckte honom till fötterna.  I händerna höll han ett blad till en lie. Sylvasst och blänkande i det svaga skenet från källarlampan. Erik kröp bakåt. Han hörde när bladet skar genom luften som blixten skär genom dallrande elektrisk atmosfär. Gestalten gick emot honom och Erik snubblade bakåt nedför trappan. Gång på gång hörde han bladet skära genom luften med en sällsam blandning av en svag klang och det rivande ljudet när det skar genom luften, bara millimetrar framför honom.  Han låg på rygg, kravlade bakåt i den stampade leran. Gestalten i rocken gick målmedvetet efter honom. Och så försvann marken under Erik. Han landade hårt på ryggen nere i tunneln och kämpade med sin andning. Där uppe såg han ingenting, bara skenet av lampan, men så hände något. Det blev mörkare och mörkare. Erik reste sig och satte händerna mot väggarna, kände jordens fukt mot sina händer medan han såg hur ett stort tungt lock av trä skymde lampan där uppe mer och mer. Med en smäll lades locket över hålet. Vägen ut var stängd. 

Häxan

Klockan var närmare midnatt när Håkan sa hejdå till sin kompis och stängde dörren till hans hus. Ett ilsket duggregn piskade Håkans ansikte när han gick över gårdsplanen och han skyndade sig in i bilen för att komma undan regnet.

   Huset låg ensligt beläget en bra bit ut i skogen. En lång ödslig väg gick från den stora riksvägen och ut till huset mitt i ödemarken. Inga fler gårdar eller hus låg anslutna till vägen, bara någon enstaka vändplats för timmerbilar bröt den enformiga sträckan som var fullständigt omgärdad av storskog.

   Håkan hade varit hos sin vän hela kvällen, tittat på tv och pratat och klockan hade dragit iväg. Nu var det hög tid att åka hem.

   Redan innan han kört ut från gården fick han slå på vindrutetorkarna. Vilket ruskväder. Hela sommaren hade varit fin och nu när augusti närmade sig sitt slut så slog vädrets makter till av alla krafter. Det var som om sommaren försvann i ett ögonblick för höstens regn och rusk. Just den här natten var vädret ovanligt ilsket. Regnet slog i hårda skyar ned över vindrutan och blåsten kom i stötar som tog tag i bilen och skakade den i sidled. Det var som om alla onda makter vore lösa. 

   Torkarnas monotona gnisslande fram och tillbaka över vindrutan skapade ett kusligt ljud i mörkret. Håkan kände sig illa till mods. Mörkret var kompakt på båda sidor om vägen och regnet skymde sikten ytterligare. För första gången i livet kände han sig mörkrädd, riktigt mörkrädd. Han hade aldrig trott på spöken eller annat oknytt och aldrig hade han varit rädd för att gå ensam på mörka ställen, än mindre köra bil på natten. Snarare tyckte han att det var mysigt. När kompisarna försökt skrämma upp honom för att åka den ensliga vägen ut till huset hade han skrattat åt dem men nu var det som om någon osynlig kraft gripit tag i honom, något som stramade åt över bröstet och som gav honom rysningar i nacken. Ideligen sökte sig blicken åt sidorna, ut i det kompakta svarta mellan träden, i backspegeln…

 

  Efter en stunds körande tyckte Håkan plötsligt att han inte kände igen sig längre. Någonting med vägen och omgivningen var annorlunda på något vis. Det var som om han kört vilse trots att det inte fanns några fler vägar att välja på. Han kastade ännu en orolig blick i backspegeln och saktade farten något. Dumma tankar började dyka upp, som att någon plötsligt skulle sitta i baksätet och stirra på honom. Tänk om han skulle möta någon annans blick däri? Han rös och vinklade bort spegeln. Han hade inget annat att välja på än att bara köra på rakt fram så fort sikten tillät. Han kunde ju inte komma fel… väl? Bilen jagade fram utefter den regnvåta grusvägen. Granarna på sidorna kastade av och an i blåsten och rätt var det var kom grenar flygande ner rakt i hans väg. I strålkastarljuset tycktes det som om vägen blev smalare och smalare och för varje löv eller gren som for framför bilen ryckte Håkan till av rädsla. Hans nerver var på helspänn och han trampade hårt på gaspedalen. Det kändes som om han inte kunde komma hem fort nog.   

  Plötsligt dök något upp vid sidan av vägen. I bråkdelen av en sekund såg han en svart hukande gestalt intill vägkanten som kommen från ingenstans. Håkan hoppande till så våldsamt att bilen började kränga i sidled och han fick sätta in alla krafter för att få den under kontroll. Till slut blev den ståendes stilla mitt på vägen, en bra bit från den mörka figuren. Hjärtat dunkade hårt i bröstet av rädsla och kallsvetten for över hans kropp och kom honom att skälva till. Vem kunde det vara som stod vid vägen den här tiden på dygnet och mitt ute i skogen?  Med darrande händer vinklade Håkan tillbaka backspegeln och sökte med blicken i den, fortfarande för rädd för att vända sig om. Ännu en ofrivillig rysning skakade hans kropp när den mörka figuren blev synlig i spegeln alldeles bakom bilen. Var det inte betydligt längre bort han upptäckt den?

   Med en kraftansträngning klev Håkan ur bilen men bara med ett ben. Det andra hade han fortfarande kvar inne i bilen medan han försökte få rädslan att lägga sig. Det kunde ju vara en förvirrad gamling som stod där eller någon som i vilket fall som helst behövde hans hjälp.

   Försiktigt klev han ur även med det andra benet och gick med dröjande steg mot gestalten. Det var som om alla lemmar i hans kropp stretade emot och ville förmå honom att sätta sig i bilen igen.  När han bara var några meter ifrån figuren glimmade ett par ögonvitor till i mörkret. Håkan kisade genom regnet och tyckte sig urskilja något som liknade en gammal käring under ett fladdrande tyg som nästan täckte hela hennes väsen. Det var en sjal som blåste svart kring hennes ansikte och utgjorde en slags grotta ur vilken bara de blekt lysande vitögonen syntes. Ett gråsvart hårsvall vällde ut över ryggen på henne och fick henne att likna en gigantisk ulv där hon hukade i regnet.

   Håkan tog ännu några skälvande, motvilliga steg. Han klarade strupen och sa med darrande röst:

-          Behöver du hjälp?

  Inget svar. Det enda som hördes var vindens starka sus i de höga granarna vid sidan om vägen och regnkaskadernas smattrande mot marken. Hörde hon dåligt? Håkan tog sats igen:

-          Behöver du…

  Längre kom han inte innan rädslan gjorde att orden fastnade i hans hals. Tanten började plötsligt vagga fram och tillbaka i mörkret. Hon svängde överkroppen av och an och underifrån sjalen hördes ett dovt morrande ljud. Håkan ryggade förskräckt tillbaka inför den fasansfulla synen. Han var just på väg att fly mot bilen när gumman knarrade fram:

-          Ge mig lift ut till vägen…

  Håkan stannade upp och svalde. På något vis var det som om han inte kunde säga nej till hennes förfrågan. Impulsen att fly försvann men lämnade efter sig en obehaglig inre strid mellan två viljor. ”Hon behöver hjälp” tänkte han. ”Hon sa det själv, att hon vill ha lift”, ”det är bara en gamling som behöver lift”. Den andra viljan skrek åt honom att fly för livet.

  Med rösten darrande av rädsla hörde han sig själv säga att han kunde skjutsa henne dit hon ville och utan ett ord började tanten med hukande vaggande gång att ta sig mot bilen. Håkan kunde inte hjälpa att han drog sig undan från henne medan han gick fram till passagerardörren och höll upp den. Han borde ju ha blivit lugnad nu när han fått vetskap om att det bara var en vilsen gammal tant som skrämt honom så, men istället kände han en växande skräck inför denna varelse som så fåordigt stavat fram sin förfrågan om skjuts. Genom natten försökte han få en glimt av henne när hon steg in i bilen men det var omöjligt. Allt under sjalen var höljt i dunkel utom just ögonen som då och då glimmade till med sin bleka glans.  Det var med blandade känslor Håkan gick runt bilen för att sätta sig bakom ratten igen. Han kunde inte skaka av sig den överhängande känslan av fara.   

  Sakta körde de iväg. Regnet hade tilltagit ännu mer och smattrade hårt mot vindrutan. Håkan ökade upp hastigheten på vindrutetorkarna och deras allt snabbare gnisslande fick spänningen i bilen att stiga. Käringen sa ingenting men han kunde känna att hon sneglade på honom då och då när han i ögonvrån såg hennes ögon blänka till i bilens mörker. Ibland hördes ett dovt morrande vilket fick håren att resa sig på honom för han visste inte om det var bilen eller tanten som lät. Han försökte att inte låtsas om henne utan stirrade bara rakt fram på vägen som aldrig tycktes ta slut.

   När tystnaden blivit alltför kompakt kände sig Håkan dock tvungen att försöka säga något till henne.

-          Var ska jag släppa av dig? frågade han och tittade till lite förstrött åt hennes

håll, men det han fick se höll på att få honom att köra av vägen än en gång. 

  Käringen hade dragit tillbaka sjalen och hennes ohyggliga ansikte låg nu blottat inför hans syn. Ansiktet var grådaskigt, rynkigt och utmärglat. Benen lyste vita genom hennes tunna skinn och hon stirrade ondskefullt på honom med sina utstående ögon. Håkan blev mållös av fasa. Paralyserad av skräck stirrade han på henne utan att förmå sig att göra något alls. Ett oljud vid bilens ena sida fick honom dock att tvingas tillbaka till verkligheten. Hjulen hade skurit ner mot dikeskanten och stenarna slog emot underredet vilket skapade ett hemskt oväsen. Håkan vände blicken framåt igen och från gumman hördes ett elakt väsande.

 ”Det här går inte” tänkte han skräckslaget. ”Hon skrämmer mig från vettet”, ”jag måste se till att bli av med henne”.

  Håkan kämpade med att styra upp på vägen igen och såg sin chans. Han saktade in och till slut stannade han bilen. Här gällde det att hålla huvudet kallt. Med låtsad förvåning sa han:

-          Det är något fel i bakhjulet, kan du gå ut och titta? Försiktigt lyfte han blicken

från vägen och såg på den fruktansvärda varelsen igen och han skalv och hisnade vid åsynen. Bakom de vassa tänderna hördes ett svagt fräsande ljud medan hon stirrade ogillade på honom. Underkäken malde i sidled av återhållen ilska och ögonen flammade av en sådan ondska att han inte kunde tro på vad han såg.

-          Du kanske måste skjuta på lite, stammade han och undrade hur länge han

skulle kunna tilltala henne innan något hände.

  Hon började morra igen och Håkan tyckte att hennes ansikte skiftade i olika färger. Skinnet var plötsligt ömsom grönt ömsom blekvitt och i ögonen glimmade en avlägsen röd glans. Plötsligt öppnade hon dörren och backade ur bilen, fortfarande med blicken fastnaglad i hans. Han kunde se hennes knotiga händer när hon stödde sig mot sätet. De var håriga och rynkiga och längst ut på de långa fingrarna spretade mörka förvridna klor. ”Hon är inte mänsklig” tänkte Håkan förfärat, ”ingen människa har sådana händer”. 

  Tanten gick sakta baklänges längs bilen. Han såg henne i backspegeln och väntade ännu lite till. Snart skulle hon böja sig för att se på hjulet. Han såg henne vid bakändan av bilen, såg henne böja sig… NU! Med en rivstart drog han iväg och gruset sprutade från däcken. Håkan trampade gaspedalen i botten och bilen kastades framåt i hög fart. Passagerardörren som gumman lämnat öppen slog igen av farten med en smäll. Han vågade knappt andas. För varje sekund kom han längre och längre ifrån käringen. Han kastade snabba blickar i backspegeln men han kunde inte se henne. Var blev hon av? Håkan sökte med blicken så gott han kunde i den höga farten. Hade hon fallit ned i diket?

  En skarp knackning på förardörrens ruta fick Håkan att hoppa högt. Till sin oförställda skräck såg han häxan springa alldeles bredvid bilen. Hon knackade uppfordrande på rutan med sina fasansfulla händer och hennes spetsiga tänder blottades när hon i ett grin drog upp sin överläpp liksom ett rovdjur. Håkan stirrade förskrämt på hastighetsmätaren. Den visade på över åttio kilometer i timmen, likafullt sprang tanten jämsides med bilen och skrapade med klorna mot rutan, galen av raseri över att han lurat henne. Det var en fruktansvärd skräck och Håkan tvingade sig att stirra på vägen framför sig och gasade på än mer i hopp om att hon skulle ge upp.  

   När häxan slutat jaga honom visste han inte. Han visste bara att hon inte längre fanns någonstans runt bilen när han äntligen stannade hemma på sin egen gård. Inte ens då vågade han gå ur utan satt där tills gryningen nalkades. Först då öppnade han bildörren och gick darrande ut. När han slog igen bildörren upptäckte han till sin fasa långa rivmärken i bilens lack…