Källaren

Gubben plirade misstänksamt på Erik och Valle. Regnet strilade ner i nacken på dem, ett riktigt iskallt piskande snöblandat elände till regn. Takrännan var trasig och de stod formligen under en dusch av regnvatten från taket.

”Vad har ni här att skaffa?” väste gubben surt.

   Erik pekade bortåt vägen i mörkret. ”Vi fick stopp på bilen…” han huttrade till. ”Den lade av en bra bit härifrån så vi har gått länge…”

   Gubben fortsatte att granska honom med plirande ögon under buskiga ögonbryn.

   ”Vi tänkte om vi kanske fick låna telefonen?” fyllde Valle i.

   För första gången syntes en grimas i gubbens ansikte och ett snett grin bröt upp hans fårade ansikte.

   ”Telefon? Här finns ingen telefon på flera mils omkrets. ”

   Valle och Erik tittade hjälplöst på varandra.

   ”Ja men ni lär väl stiga på då.” sa gubben och började masa sig in i den skumma hallen. Erik och Valle var inte svårövertalade. Vad som helst var bättre än den iskalla, vindpinade kvällen därute.

   Gubben gick före dem in i ett stort bondkök. Där fanns en väl tilltagen vedspis och gubben böjde sig fram och langade in mera ved i den redan brassande brasan. ”Ni kan hänga kläderna till tork här.” Gubben pekade på några spiskrokar vid eldstaden. Något illa till mods men av nöden tvungna klädde pojkarna av sig de blötaste kläderna. De gav varandra några menande blickar men sade ingenting. Vad skulle de göra?

   Gubben som varit försvunnen en stund återvände med två tröjor och två par långkalsonger. ”Ja håll till godo” plirade han och gick sedan för att sätta på lite tevatten. Erik och Valle utbytte menande blickar men drog på sig paltorna.

   Värmen från spisen kändes gudomligt skön och med några munnar hett te och skorpor i magen så kändes det rätt bra. ”Ni kommer att få lov att stanna här i natt” sa gubben. ”Om ni inte vill gå miltals i regnet förstås.” Han såg road ut och Valle blängde på Erik. Det var Erik som absolut skulle ha med Valle på en ”provtur” sent på kvällen. Efter 45 minuter hade regnet börja ösa ner och med vinden slitandes i bilen blev det svårt att se var vägen gick. Till slut skar bilen ner i diket och punkteringen var ett faktum. Det brukar bli så om man kör bredvid vägen. Valle var väl inte helt road av Eriks tilltag och här satt de nu, mitt i ödemarken hos en främmande gubbe i ett kråkslott till hus.

   Erik tittade sig runt men såg ingen klocka på väggen. Det måste vara natt. ”Jag har bara de här kökssofforna att erbjuda” sa gubben. Det hade pojkarna ingenting emot. Det var varmt i köket. ”Bli inte förvånade… ” började gubben men så hejdade han sig och gav dem en granskande blick. ”Ja… god natt.” Han försvann in i något av de inre rummen och pojkarna hörde efter en stund ljudet av hans kammardörr slå igen i en annan del av huset.

   ”Vad menade han med det där?”  undrade Valle medan han försökte kura ihop sig på sin soffa. ”Bli inte förvånade för vad?”

”Säg det” sa Erik. ”Säg det.”

   Valle flög upp med ett ryck. Det var fortfarande mörkt. Det hade blivit kallt också. Först kunde han inte begripa var han var någonstans men efter några sekunder mindes han. Men vad hade väckt honom? Plötsligt hördes en ljudlig smäll någonstans i huset. Det var en dov men mycket kraftfull smäll, ungefär som en underjordisk explosion. Golvet skakade.

  ”Vad i helsike?!” Erik satte sig käpprak upp han med. Tillsammans satt de i det kyliga köket och väntade, lyssnade…. BOOOM! Ännu en smäll fortplantade sig genom natten, genom trägolv och dörrar. Valle fumlade med tändstickor och fick fart på ett stort stearinljus som stod på bordet. De bara stirrade förskräckta på varandra. BOOOOOM! Nu lät ljudet närmare och en dörr ute i hallen skallrade i sina gångjärn.

   På stela ben smög de ut i hallmörkret för att undersöka vad det var frågan om. Ytterdörren i ena änden av hallen verkade inte vara av det slag som kunde göra ljud ifrån sig. Men där fanns en annan dörr En gedigen trädörr. Erik kände på den och precis när han satte handen på handtaget så ljöd ännu en smäll genom huset: BOOOOOOM! Erik ryckte åt sig handen av skräck. Dörren formligen studsade i dörrkarmen. De kände hur golvet vibrerade och en fruktansvärd fasa sköljde över dem.

   Tiden gick. De stod som förfrusna i hallen och bara lyssnade länge länge. Inget hördes mer och mörkret i övergick i skumrask och så småningom en grå gryning. Pojkarna gick tillbaka till köket och fann sig något att äta. Av gubben hörde de inte ett ljud. Det blev dag. Regnet vräkte fortfarande ner så det var inget alternativ att ge sig ut än. Erik och Valle beslutade sig för att se vad som dolde sig bakom dörren i hallen för att fördriva tiden.

   Erik kände på dörren. Den var låst. Valle började syna alla dörrkarmar och prång efter ett eventuellt gömställe för en nyckel. Han sparkade till på en kopparkittel på golvet och fick napp. ”Här!” Han räckte uppspelt över nyckeln till Erik.

   En kall vind slog emot dem när dörren gled upp. Det var absolut mörkt. Erik trevade på väggen och fann en gammal strömbrytare som fick en ensam glödlampa att lysa. Det var en källartrappa av trä som ledde nedåt i en vinkel till vänster. Erik tittade på Valle och så tog han några försiktiga steg nedåt. ”Var försiktig…,” sa han och hans röst lät dämpad och stum mot de fuktiga väggarna. ”…här blir det stentrappa”.

De kom ned i ett litet källarrum. Det luktade jord och golvet var just av trampad lera. Mitt på golvet i skenet av den svaga glödlampan syntes ett svart hål. Ett tomrum. ”Jag ser inte” klagade Valle. De började se sig om efter något mer ljus och fann till deras förvåning ännu en strömbrytare som lyste upp ännu en lampa i rummet mitt över hålet. De tittade försiktigt ned båda två men såg bara svart avgrund. Ett svagt porlande hördes som ifrån ett underjordiskt vattendrag någonstans där nere.

”Vad är detta?” Erik sparkade till på något som de inte sett innan i mörkret. En bit av ett trälock, ett brunnslock som blivit söndertrasat. Det var inte murket utan splitsat som av en väldig kraft.

   Ett ljud från hålet fick dem båda att blir tvärtysta och stirra på varandra. Det var ett avlägset kort läte, ett dovt brummel i fjärran. Bara så pass att de båda hann uppfatta det sista ekot av ljudet som fortplantat sig upp från hålet. Erik började backa. Valle drog sig undan hålet och till slut snubblade de över varandra uppför den vittrande trappan. De drog igen dörren däruppe med en smäll, låste och slängde nyckeln i kopparkitteln.

   ”Dårar”. Gubben stod hukande i köket och pojkarna hoppade till vid hans ord. ”Vad skulle ni ner där att göra?” Valle gjorde en ansats till att öppna munnen men gubben lyfte avvärjande upp handen. ”Det går en kanal under huset. Den leder bort till det gamla kapellet som står i utkanten av byn, nere mot skogen… det är inget Guds kapell, det har stått tomt sedan svartprästen vek hädan för åratal sen.” Gubben blev tankfull och såg ned i golvet men så höjde han blicken igen och kraften kom tillbaka i hans röst. ”Man offrade i källaren här… och ni kan bara gissa vad som rann ned i vattnet och bort mot kapellet”.

  Pojkarna lyssnade förskräckt till vad den gamle mannen berättade. Kunde detta stämma?

”Det sades att det fanns en damm vid kapellet som man använde vid riterna. Man badade i den och svartkonstprästen som bodde här mässade över folk. Han drog in förbannelse över byn. ”

   Pojkarna var stumma av förundran och misstro. Det kunde bara inte vara sant. Hur som helst så var vädret av den art att de omöjligt kunde ge sig ut. Regnet var om möjligt ännu ihärdigare än kvällen innan, vinden hade tilltagit och temperaturen hade sjunkit betänkligt. De hade inget annat val än att sitta i gubbens kök och vänta ut stormen.

   Gubben sa inte mycket. Han satt vid fönstret och tittade ut med händerna och hakan vilande på sin käpp. Ibland satt han stilla så länge att de funderade om han hade somnat eller rent av dött där vid fönstret. Hans anletsdrag var stela och hans skinn var blekt. När mörkret åter började lägga sig så blev också rummen mörka. Erik stuvade in ved i spisen med jämna mellanrum. Elden var som en sista vittnesbörd om något levande. Värme och ljus. Liv.

  ”Bodde det verkligen en svartkonstpräst här?” frågade Valle ut i skumrasket. Det tog en evighet innan gubben reagerade men så vände han sig sakta mot Valle med lysande små gammelmansögon.

   ”Han kom från ingenstans. En dag var han bara här. Han hade varit synlig i trakten en längre tid som en svart skugga, en okänd som dök upp på de mest osannolika ställen. Men en dag så var han här och tog över både det här huset och kapellet nere vid dammen. ”

  ”Men hur kunde folk följa honom?” Erik lät skeptisk.

   ”Ondskan är aldrig så skön som när den vill växa” plirade gubben och tyngden i hans ord fick överläppen att darra lätt. Han kramade om käppen och spände ögonen i pojkarna. ”Han var som frälsaren själv när han kom hit. Som sänd för att rädda oss alla.”

   Det blev natt igen och de hade inte mycket att välja på än att lägga sig för att sova på kökssofforna igen. Gubben försvann liksom kvällen innan i de bakre rummen och förblev borta. Erik och Valle som mest småslumrat hela dagen var inte trötta. Och fast de inte ville erkänna det för varandra så var de så uppskrämda av historien med svartprästen och offerriterna i källaren att de inte vågade somna ändå.

   När klockan krupit fram på småtimmarna rycktes de båda ur sina funderingar av den där smällen igen. BOOOM genom hela huset. Golvet vibrerade, fönsterrutorna skallrade, dörrarna skakade i sina gångjärn.

  ”Vad i he…?” Erik reste sig och Valle följde efter. En stunds stillhet och kuslig väntan…  som när man väntar på nästa blixt i ett kraftigt åskväder. BOOOOOM!!

  De blev livrädda. Här kunde man bara inte stanna. De skyndade båda ut i den kalla mörka hallen igen och drog på sig sina kläder, skor och jackor. Det kändes som att det var bäst att vara beredd. Rustad.

   När den tredje smällen ljöd genom huset så flydde de ut i regnstormen i panik. Erik kastade sig ut genom ytterdörren och Valle följde honom tätt i hälarna. Inte en sekund längre tänkte de vänta i det ödsliga huset för att se vad som sprängt sönder träluckan i källaren och vad det var som fick allting att skälva. De småsprang på grusvägen, helt utan ledljus och orientering. Gubbens hus försvann snart bakom dem och de drog ihop sina jackor medan de kämpade sig framåt i natten. ”Vi måste ju komma fram NÅNSTANS” ropade Erik genom vinden.

   Det tornade upp sig som en jättelik svart skugga framför dem, kapellet. Grantopparna vajade våldsamt i byarna och avtecknade sig mot himlen som stora gungande spöken med utsträckta armar. ”Neej…!” Valle stannade tvärt och hans röst var hopplöst uppgiven. Kapellet täckte hela deras synfält och bakom det reste sig skogen som en ogenomtränglig mur. Det svarta taket sträckte sig upp mot torn och takås som tusen och åter tusen förlorade själars armar och händer ur dödens obarmhärtiga gyttja. Framför låg den omtalade dammen med vatten mörkare än mörkret självt. I vinden kluckade det mot de stenlagda kanterna och dess ljud bröt fram som bubblor i kokande beck.

   Erik skakade av köld. Han skakade av fasa. Han skakade av ansträngning. Det var inte bättre ställt med Valle. Resignerat gick de fram till den gigantiska träporten och pressade ner ett handtag av järn som inte verkade ha blivit rört av människohänder på århundraden. Dörren gick upp med ett fasansfullt gnissel och luften som strömmade emot dem var unknare och dödare än luften i en dold gravkammare. De gick trevande och tvekande in. Förrummet var helt i sten och så rått och kallt att det nästan var värre än utanför. Ännu en träport skiljde förrummet från själva kyrkosalen och de gick igenom den med en skräckfylld andakt. Det här var ingen Guds kyrka. Rad efter rad stod mörka träbänkar som försvann ut åt sidorna och uppslukades av stenvalvens kompakta mörker. En ljusare matta markerade mittgången fram mot altaret. De höga fönstren släppte ibland in ett blekt månljus när den skymtade fram bakom ilande regnmoln.

   Valle hittade några ljus och tände dem och placerade dem försiktigt på höga smidda ljusstakar i järn som stod uppställda i en formation längst fram i kyrkosalen. Han gick mellan ljusen med tändluntan som om han följde ett särskilt mönster. Ljuset fladdrade ängsligt och lyste hjälpligt upp golvet och en liten bit av altaret. Några linjer blev synliga på stengolvet under ljusstakarna och Erik såg snart vad det föreställde. Ett pentagram!

   En dov klang hördes någonstans ifrån. Ett svagt klämtande som snart blev till regelbundna slag i en klocka. ”De ringer i klockan.” viskade Valle och lät luntan falla till golvet. Erik skalv av den kusliga klockans ljud men sa sedan: ”De?” ”Ja de ringer i klockan.” Valle stirrade upp mot ett av fönstren och hans blick var glansig och stum. ”Vilka de?!” Erik gav honom en lätt knuff för att rycka honom tillbaka men Valle stirrade bara på honom som om han var en främling. Hans blick förbyttes i avsky. Utan ett ord började Valle famla längs bänkraderna och förflyttade sig mot utgången. ”Nej stanna här!” skrek Erik men Valle hörde inte på. Erik sprang efter honom ut och försökte dra in honom. Valle väste konstigt när Erik vidrörde honom.

  Regnet hade upphört och stora moln seglade fram över natthimlen. Månen skymtade fram ibland och gav ljus åt den Gudsförgätna platsen. Kraftiga vindar slet i trädkronorna och fick dammens vatten att våga sig. Naturligtvis var det vinden som fått klockan att ringa.

   Valle drog som en besatt mot dammens kant. ”De ringer i klockan!” skrek han. ”Sluta nu, det är vinden. Kom med in.” De var farligt nära kanten nu. Det svarta vattnet slog mot stenkanterna och upp på gräset, upp på deras fötter och ben. Det måste varit inbillning men Erik tyckte i ett förryckt ögonblick att vattnet var varmt. När det stänkte upp på hans händer så tyckte han att vattnet färgade hans händer mörka. Stenarna var hala, vinden och mörkret gjorde det svårt att se var kanten var, ett felsteg och de hamnade båda i dammens fasansfulla våld. Valle släppte allt och sjönk och sjönk, Erik försökte förtvivlat dra i hans tunga kropp under ytan. Han drogs med ned, det fanns ingen botten, allt var ett töcken av vatten, vind och mörker, av kyla skräck och tyngden och styrkan hos vattnet. Eriks händer famlade efter Valle. Han var borta. I en evighet sökte han efter något fast, efter ytan och efter luft. Och så plötsligt fick han huvudet ovanför ytan och kände något under sina fötter. Men där var ingen himmel ovanför honom, det var sten. Han befann sig i någon typ av vattenlås, en grotta nedanför dammens nivå. Erik drog några andetag och kände till sin förvåning en vindpust komma från sidan. Han sökte sig ditåt för det var så becksvart att han inte hade något val. Han hade att söka sig mot luften eller mot döden i dammen. Hans händer och fötter mötte sten och åter sten. Men vattennivån sjönk och snart kunde han krypa medan vattnet nådde honom längs med låren och armbågarna.

  Var det sant? Ett svagt ljus där framme? Han fick åter kraft i sina trötta lemmar och han kröp mot det svaga sken som tycktes komma uppifrån. Han kunde nästan stå upp nu och den sista biten gick lätt. En öppning, ett hål uppåt och där kom ljus ner till honom. Han snyftade till och skyndade fram. Med famlande händer grep han mot väggarna. Det var halt. Här fanns bara jord och lera men däruppe lyste det. Var det månen? Var det dagern? Var det en värmande brasa? Eller var han död? Var det himlens ljus han skådade i öppningen? Erik slet tag i väggarna med kroknande händer och uttröttade armar. Han tog spjärn med fötterna och hasade sig upp bit för bit. Han fick armen ovanför kanten och hävde sig mödosamt upp på ett jordgolv och då såg han: han var i gubbens källare! Alla de tankar och känslor som riste i hans medvetande går inte att återge. Hans mod föll som bly i hans bröst. Glödlampan i taket blottade allt som han tidigare sett där, den gamla träluckan i bitar, trappan upp mot halldörren… Han tog sig upp mot dörren och sparkade på den av de sinande krafter han ännu hade kvar. Ingenting hände. Ingen svarade och ingen öppnade. Erik började se sig om och där fanns ett städ i järn nere på källargolvet. Han hämtade det med möda och satte det framför sig när han kastade sig själv mot dörren. Den skalv i sin karm. Igen gjorde han det och igen men så orkade han inte mer. Han sjönk ihop vid dörren på det översta trappsteget och lät städet glida ur sitt grepp.

   Då hördes ett svagt klick. Dörren gled sakta upp och Erik tittade blinkande mot öppningen. Den blottade en mansfigur. Han var enorm och täckte nästan varje millimeter av dörrhålet. Det kunde ha varit den gamle gubben men han hade förändrats. Hans ansikte var yngre men skrämmande hotfullt, hans ögon lyste med en märklig glans och han var klädd i en svart rock som räckte honom till fötterna.  I händerna höll han ett blad till en lie. Sylvasst och blänkande i det svaga skenet från källarlampan. Erik kröp bakåt. Han hörde när bladet skar genom luften som blixten skär genom dallrande elektrisk atmosfär. Gestalten gick emot honom och Erik snubblade bakåt nedför trappan. Gång på gång hörde han bladet skära genom luften med en sällsam blandning av en svag klang och det rivande ljudet när det skar genom luften, bara millimetrar framför honom.  Han låg på rygg, kravlade bakåt i den stampade leran. Gestalten i rocken gick målmedvetet efter honom. Och så försvann marken under Erik. Han landade hårt på ryggen nere i tunneln och kämpade med sin andning. Där uppe såg han ingenting, bara skenet av lampan, men så hände något. Det blev mörkare och mörkare. Erik reste sig och satte händerna mot väggarna, kände jordens fukt mot sina händer medan han såg hur ett stort tungt lock av trä skymde lampan där uppe mer och mer. Med en smäll lades locket över hålet. Vägen ut var stängd.