Bilden: Så här ser jag ut egentligen.
Ont i magen så in i h-e. Jag lyckades somna en dryg timme mellan sex sju. Nu mår jag därefter… blä för att sova på dagarna. Men jag höll mig inte uppe så jag hade inget val idag.
Jag tror jag ska starta en instans som har som uppgift att sätta efter folk i rullstol och rollator. Det är alldeles för mycket folk som passivt sitter i sin rullstol som jag tror egentligen skulle kunna gå om de bara blev tvingade.
De har inte provat att gå överallt tror jag, de har bara provat på steniga kalhyggen, klövjiga träsk och brokiga stenbrott.
Nog tror jag att det finns rullstolsbundna och rollatorberoende eller för all del de med kryckor som bara gått på släta golv eller som passivt inte ens försökt gå alls.
De har bara suttit där med måttligt svårt att gå, måttliga problem till rörelse.
Om man rycker av dem de där alldeles för slappt utdelade hjälpmedlen i tre månader så blir de ju tvungna att försöka åtminstone. Sålla agnarna från vetet liksom. Vad ska de göra annars? Ligga på marken och åla?
Visar det sig att nå’n ramlar och bryter lårbenet och dör av blodpropp eller blir liggande på golvet eller på någon skogsstig och svälter ihjäl, ja då får man vara ödmjuk och erkänna att alla övergångar är svåra. Lite svinn får man räkna med. Vi kommer ju att tjäna några spänn på hjälpmedlen.
Det finns ju alltid någon som ”faller mellan stolarna” skrock skrock.
Den personliga tragedin kan man ju inte gå in och rota i. Familjeangelägenheter som att släktingar dör är ju inte allmän buissnes.
Det får folk hemmavid gräva i och sörja själva.
Ska man gråta åt dem också?
Bilden: Och var tror du att du ska då din jäkel?
