Fy fan jag blir alldeles ur led av den här sommartidsomställningen. Det är många som inte mår bra av den. Man brukar få in fler hjärinfarkter de första en- till två veckorna efter sommatidsändring. Så nåt måste det ju påverka en
För övrigt ska jag skruva spikbläck idag. Och skruva mer på väggen. Batteriet till skruvdragaren laddade ur igår konstant. Det är bra nerv-göra att hålla på med sånt där. Men jag förbannar dem nu, nerverna. Och jag förbannar hur fan det ser ut i min vardag.
Min psykolog sa upprepade gånger i torsdags angående det här att man har en beredskap professional vad gäller Gubben, att det är jourverksamhet som nån slags kombinerad sjuksyster, brandman, polis, socialarbetare, vårdare och drogterapeut, att "det är inte rätt!". "Det är inte rättvist och det är inte rätt!" sa hon.
Nej det är inte rätt. Och här är den springande punkten. Samhället gör inte sitt. Om vi nu ska ha drogteam, soc och andra instaner där det sitter folk som uppbär lön för att göra just sådant här jobb... varför GÖR de ingenting?
Det är helt anmärkningsvärt på alla dessa år och alla våra anmälningar, alla vändor, så händer NADA och familjen får vara den yttersta skyddsnätet till det pris att man inte kan leva ett eget liv.
Hon frågade mig vad som skulle hända om vi gav fan i att bry oss. Om vi gav fan i alltihop. "Ja då dör han" sa jag. "Skulle du kunna leva med det?" frågade hon och det där har jag ju varit i förut. Det var svårt.
Jag sa att om han dog av hjärtstillestånd mitt i en fyllsovning, då skulle jag kunna "leva med det" men som det brukar vara, att pappa efter ett tag blir pappa igen, han nyktrar till, börjar räta upp sig, gör mat städar och så går det en eller två eller tre dagar och då kommer vimset.
Delirium eller psykos, men han ser saker, ser folk som inte finns, vet inte var han är, vilken tid det är, vad han ätit, OM han ätit, han blir fumlig, ramlar, klär inte på sig om det är kallt, irrar, blir rädd, agressiv... allt på en gång. Om jag skulle vända honom ryggen i DET tillståndet och bara stänga dörren om det nu skulle vara möjligt, då skulle han gå under på ett fruktansvärt, tragiskt och ovärdigt sätt och DET skulle jag aldrig kunna leva med,
Ja herregud, med den här jourverksamheten så skulle man ha en jävla lön. Istället får man göra uttag på det redan övertrasserade själakontot gång efter gång. Idag har jag ringt till soc för tusende gången och det verkar efter alla dessa år vara nytt för varje gång. "Ska jag se det här som en anmälan?" "JA DET SKA DU!"
Man får inga bonuspoäng för att man skickligt parerar och avleder en deliriumhjärna. En aggressiv och oresonabel figur. Man får inga stjärnor på täckbyxslafen för att man lyckas få vederbörande med väska i hand ut i polisbilen utan större mackel.
Klockan tio igår var det klart och då visste vi inte ändå om vi kunde andas ut eller om det skulle komma obehagligeter under natten.
Vilken anspänning, vilken beredskap, vilken maktlöshet, vilken heltidssysselsättning.
Ja herregud. Ibland är det bra att vara uppvriden för idag har jag slagit rekord. Jag fick ut en veterinär på en hundradel på förmiddagen som konstaterade tidigt stadie av (antagligen) fång på gamla Markis, 18 år. För kraftigt foder, han får bara ensilage liksom de andra, men i kombination med övervikt och att han belastar dumt så har det utvecklats först på honom.
Han får stå i sin utebox nu i 14 dagar först och främst och så antiinflammatorisk och smärtlindrande medicin. Det är grus och sand under spånet så underlaget är optimalt. Dessutom kan han titta på de andra fast han står på box.
Helvete säger jag, vi har varit förskonade från fång, peppar peppar, men det kan ju inte gå hur länge som helst.
Och för den som inte vet så är fång en sjukdom som först och främst drabbar hovarna eftersom de innehåller så mycket blodkärl. Det beror oftast på en tarmstörning på grund av snabba foderbyten, proteinkraftigt foder och liknande.
Jaha, sen var det bara att rusa och byta om och äta på en minut, slita med sig en yoghurt och åka åtta mil till psykologen.
Men om det mötet får jag nog berätta sen för nu sprängs huve't, hästarna ska in och jag ska eventuellt hinna duscha och sen är det medicinjour a la eftervård här.
Man har varit här så många gånger så man tillåter sig inte längre att bli besviken. Öppet.
Dubbla känslor.
Man blir arg och ledsen men ger samtidigt upp och resignerar.
Det är ingen idé.
Ibland går han att räkna med, han tar uppgiften på fullaste (!) allvar, ansvarskänslan är stark.
Men så en annan gång, och det ska man tydligen läsa av och bedöma på en hundradel, så finns inget ansvar och allt går åt helvete.
Jag fick ont i magen igår och den känslan var inte fel.
Men det brukar gå ändå.
Och så blir man besviken, ledsen, arg men det är ingen idé.
Det är så liten idé att man inte törs erkänna för sig själv eller familjen att man ändå känner detsamma som när man var liten och allt föll platt som en pannkaka.
När en söndagmiddag blev stående och inte smakade alls för magen hade blivit en knut.
Nu ligger det kotletter och sparris i kylen, noga beställda, men inte lika noga tillvaratagna.
