Förresten, det är inte bättre med en grep.
Så i morse var det värre ändå. Benen är som gelé. Smärtan skär som jävulen från ryggen och ut åt alla håll. Intressant att ta sig ur sängen och nedför trappan.
Ännu mer intressant att gå till stallet och se till att det bärs ut vattenhinkar till baljan.
Aj!
Jag är hundra år. I kropp och själ. Kanske flera hundra. Det känns som jag redan vet vad som ska hända och att jag inte orkar vänta på att det ska hända en gång till.
Som att jag sätter mig framför en lång film (jo med mellanslag) som jag sett förut och bara väntar på att den ska ta slut så jag får lägga mig raklång och stirra upp i trädtopparna nån jävla gång.
Små ögonblick av ro kan infinna sig ibland. Små ögonblick av tillfredställelese och glädje. Som när jag har en ridlektion till exempel. Eller skriver nånting som berör mitt inre. Eller när jag lyssnar på musik och läser nåt bra. Larsson eller Dilbert.
Sen är det tomt igen.
Jag högläste för Pluto om symptomen från posttraumatisk stress och han skrattade rätt ut. Jag med.
"Överkänslig för sådant som påminner om den/de traumatiska händelsen/händelserna"
"Likgiltig inför sin egen framtid och omvärlden"
"Överspänd och lever i ständig stress"
"Svårt att sova"
"Vredesutbrott"
"Lättskrämd och misstänksam och har svårt att koncentrera sig"
Joråsåattehhh...
Nej det här är inte roligt. Sju myrstackar innanför skinnet och ont professional. Uff.
