Jävelberg

Bara för att jag råkar har några grejer här nu som jag måste så är jag helt bortkollrad och apnervös. 
Jag vaknade några minuter i fyra vilket egentligen är några minuter i tre. Nervös som ett jävla påskägg. 
Jag kan inte hålla isär vilka tider som gäller på vilken dag, när jag ska hänga tavlor, när jag ska vara på plats, när jag ska göra jansson och mellan vilka tidpunkter jag ska mocka och när jag ska passa på att tvätta håret. 


Fungerande idiot.


Det är förjävligt att vara så ångestfylld så att man vaknar. Innan hjärnan har kommit ur drömlandet så hinner hela jävulen passera revy och svetten lackar mot kudden och ett vridet lakan. 
Sen pallrar man sig upp med den där känslan härjandes som en paria på insidan medan man fumlar efter kläder och ryggJÄVELN dödar en långsamt när man ska kränga på sig ena strumpan efter den andra. 

Tänk att vakna, utsövd, lugn och glad och bara resa sig ur sängen, knäppa på bryggaren och tycka att livet är fantasmas. Fundera lite vad man ska göra idag eller kanske glädjas åt nåt man planerat...


Utopi professional. 

Tack Sioras bravader för att du introducerade "Poets of the fall" i mitt liv. 

Näbb-film och otid

Det här är otid. 


Det vill säga för en timme sen, då ar det ännu värre otid. Jag hatar att gå upp tidigt, det finns ingenting som är så ångestfyllt som det. Usch...


Klockan nio ska jag vara i sta'n på möte. Vem i jävulen bestämmer sådana tider? BAH!


Här är i alla fall filmen från longeringen igår. Sist jag longerade Näbben var väl i höstas så nu var de lite nytt igen. Det hade varit optimalt om jag hade haft ett staket bakom henne också men man kan inte få allt så Långben. 


Näbben och jag


Beskåda mamma och pappa som står där vid utgången. Titta inte så mycket på den fördankade hösilageplasten som blåst runt överallt. 


AAAAHHHH vad jag är nervös. 

Hästinordning

Loostigaste

Det var ett inslag på våra regionala nyheter, det vill säga GävleDala, om en gubbe som på ålderns höst tagit upp travtränandet och hästeriet igen. 


Han förkunnade att hästarna var en livsstil, att deras behov alltid kom först och att man anpassade och inordnade sin vardag efter dem. Han sa att det var lugnande och ett rofyllt liv även om det var slitsamt ibland (jämt). 

Pluto och Näbben

Ja jag SÄGER ju det. Jag tror att hästarna är så viktiga för mig för de tillför en ordning, en rutin och en kontinuitet i min nerv-vardag som jag behöver. Jag måste ha saker att hänga upp mig på så att säga. Jag blir ångestfylld när jag hänger löst och inte måste nånting, inte har hästarna att tänka på. 


När jag skött om dem så har jag skött om mig själv. Sen att det är kroppsligt tungt, ja visst, men för min hjärna är det också bra. Att bli trött. 

Jag och Loostigaste

Försäkringskassan har ju dömt att jag ska betala tillbaka 139 tusen för att jag uppvisa arbetsförmåga när jag skött hästarna. Det här var 2009 - 2010. Men om jag inte haft dem så har jag förmodligen tynat bort. 


När jag vägde 52 kilo i september -07 så hade jag en tvådagars dressyrkurs en månad senare att se fram emot. Jag skulle inte kunna deltaga om jag inte åt för om jag inte åt så orkade jag inte göra det jag ville göra. 


Så jag åt och när ångesten kom så tänkte jag: "jag måste orka göra det jag vill göra". 

Såstaholm oktober -07. Jag är bakom hästen

Nä då ska man bli anmäld och dömd av FK. Inte för att jag bryr mig om det nu men det är jävligt surt att ha en skuld på 139 papp för nånting man blivit ordinerad att göra. 


Skitsamhälle. 

Jävla nerver - och musikutmaningen

Ja de går hårt åt nu, nerverna. Jag blir som handlingsförlamad, svag, eländig. Det känns inte som att jag kan klara nånting när det är så här.
Ångestfylld vardag professional. Jag försöker bara ta stund för stund, mockar, ryktar, lindar ben, bär hösilage, fyller vatten och är samtidigt yr och trött av nervositet.

Markis och Fleka lu får vara ute

30 dagar av musik

Dag 1: Låt som får dig peppad.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Dag 5: Vaggsång du minns.
Dag 6: Låt du inte kan låta bli att sjunga med i
Dag 7: En låt som är förknippad med ett starkt minne.


Dag 8: Låt du förknippar med gymnastik lektionerna.


Det var inte lätt. Ibland drog läraren på musik om vi skulle ha nån typ av hinderbana eller annat. Ofta nån av den tidens nya musik som kom. Jag gick i högstadiet mellan 1991 - 1993 så det var då den där tecno - discomusiken kom. Och Dr. Alban. 

Den här spelades friskt. Jag tyckte inte om den. men jag förknippar den med högstadiet och gymnastiklektionerna. 

Den känslomässiga rävsaxen

Fy fan jag blir alldeles ur led av den här sommartidsomställningen. Det är många som inte mår bra av den. Man brukar få in fler hjärinfarkter de första en- till två veckorna efter sommatidsändring. Så nåt måste det ju påverka en 


För övrigt ska jag skruva spikbläck idag. Och skruva mer på väggen. Batteriet till skruvdragaren laddade ur igår konstant. Det är bra nerv-göra att hålla på med sånt där. Men jag förbannar dem nu, nerverna. Och jag förbannar hur fan det ser ut i min vardag. 


Min psykolog sa upprepade gånger i torsdags angående det här att man har en beredskap professional vad gäller Gubben, att det är jourverksamhet som nån slags kombinerad sjuksyster, brandman, polis, socialarbetare, vårdare och drogterapeut, att "det är inte rätt!". "Det är inte rättvist och det är inte rätt!" sa hon. 


Nej det är inte rätt. Och här är den springande punkten. Samhället gör inte sitt. Om vi nu ska ha drogteam, soc och andra instaner där det sitter folk som uppbär lön för att göra just sådant här jobb... varför GÖR de ingenting?


Det är helt anmärkningsvärt på alla dessa år och alla våra anmälningar, alla vändor, så händer NADA och familjen får vara den yttersta skyddsnätet till det pris att man inte kan leva ett eget liv. 

Hon frågade mig vad som skulle hända om vi gav fan i att bry oss. Om vi gav fan i alltihop. "Ja då dör han" sa jag. "Skulle du kunna leva med det?" frågade hon och det där har jag ju varit i förut. Det var svårt. 


Jag sa att om han dog av hjärtstillestånd mitt i en fyllsovning, då skulle jag kunna "leva med det" men som det brukar vara, att pappa efter ett tag blir pappa igen, han nyktrar till, börjar räta upp sig, gör mat städar och så går det en eller två eller tre dagar och då kommer vimset. 


Delirium eller psykos, men han ser saker, ser folk som inte finns, vet inte var han är, vilken tid det är, vad han ätit, OM han ätit, han blir fumlig, ramlar, klär inte på sig om det är kallt, irrar, blir rädd, agressiv... allt på en gång. Om jag skulle vända honom ryggen i DET tillståndet och bara stänga dörren om det nu skulle vara möjligt, då skulle han gå under på ett fruktansvärt, tragiskt och ovärdigt sätt och DET skulle jag aldrig kunna leva med,   


Där är rävsaxen i mitt liv. 

Den känslomässiga rävsaxen.