De andra hann inte med. Innan de ens hunnit tänka över vad han sa så sprang Ove ut genom dörren och ned mot kuren. "Jag måste tala om att vi är här."
Johan ropade efter honom men orden försvann i tomma intet. Ove syntes inte längre. "Han kanske har rätt" sa Anna. "Vem skulle det annars vara?"
Det gick en stund. De pratade lite fram och tillbaka om de skulle följa efter Ove. Men så hördes ett ljud i natten. Det gnisslade och skar som från metall mot metall. Det surrade och knarrade. Försiktigt gick de ut alla tre och såg sig om i mörkret. "Liftarna är igång!" Eva-Lena tittade upp på de gamla eländiga sakerna som åkte runt stolpen däruppe. En efter en kom det nya liftar som rundade stolpen och gungade nedåt igen. Det var något konstigt med en av dem. Den gick tungt, och hängde ner och när den sakta kom uppför backen så följde ett dämpat ljud med den.
Med fasa såg de nästan samtidigt vad som satt fast i liften. Ove! Hans förvridna kropp hängde där oformlig och när han rundade stolpen så fastnade hans orörliga ben i maskineriet och han slets obarmhärtigt ned på marken med en osmaklig duns.
Chockade närmade de andra tre sig Oves kropp och försökte se vad som hänt med honom. Ögonen var uppspärrade, fingrarna krokiga och såriga, hans kläder sönderslitna... stora varma fläckar på hans jacka avslöjade att han hade blött kraftigt. Johan hade ändå så pass mycket sinnesnärvaro att han försökte känna någon puls, ett eventuellt livstecken men allt sade honom att det var försent.
"Vi måste härifrån." sa han tyst .
Det gick runt i huvudet på Anna. Hade han haft rätt ändå, Ove, när han pratade om den där varelsen? Den där... SAKEN som bebodde ödemarker, som var mer som ett övernaturligt väsen än ett djur eller människa.
De gav sig inte tid att hämta sina saker. I panik började de springa mot tornet. Varför visste de inte. De ville bara bort från kuren där nere. Från liften. Från Oves hemska kropp. Från det som hade dödat honom.
De fann en dörr på botten av fundamentet till tornet men till deras stora förvåning fanns det bara en lucka i golvet där. När de makade det tunga locket åt sidan så ledde en liten stege nedåt. De tänkte inte, flydde bara i panik, så när Johan började klättra ner så följde Anna och Eva-Lena efter. Eva-Lena drog med möda igen locket över sig så gott hon kunde.
Totalt mörker. Total tystnad. "Håll i varandra och håll i mig" sa Johan. Anna kände Eva-Lenas hand som grep tag i ryggen på jackan. Själv tog hon tag i Johans luva. De trevade sig framåt. Ibland stötte knogarna i en hård stenvägg, ibland fuktig jord eller lera. Det lät som att de gick på grus men ibland blev stegen dämpade som om de gick på mjuk mark. Tunneln, eller vad det var, slutttade svagt nedåt.
Ett ihåligt skrapljud bröt av den fadda tystnaden i tunneln. De stannade upp och höll andan. Bakom sig hörde de ljudet av luckan som sköts åt sidan. Det gick snabbt. Den som kom efter dem hade inga besvär med lockets tyngd. Nu fanns det inget att fundera på. Här gällde det att snabbt undkomma vad som nu var dem tätt i hälarna. Skräcken satt som en stum klump i halsen, en isande stelhet i rörelserna. Hjärtat slog så hårt att de inte hörde något annat. Anna småsprang efter Johan. Ibland tappade hon taget om hans luva på jackan men fick snart fatt den igen. De vågade inte säga något till varandra. Ibland tyckte hon att hon hörde någon annans andetag, någon annans steg, tyngre, djupare...
Hon kände hur Eva-Lena tappade taget om hennes jacka men att fick tag i henne igen. Nu gällde det att ta sig fram snabbt.
Och så hände det som inte fick hända; Anna tappade taget om Johan för gott. Han fanns inte längre framför henne. Hon kände inte Eva-Lenas grepp i sin jacka heller. Det var mörker och springande steg men där fanns ingen. "Johan" viskade Anna skräckslaget men fick inget svar. Något greppade om hennes jacka igen och först blev hon lugnad men taget hårdnade. "Eva?" Inget svar. Greppet hårdnade än mer. Det drog henne bakåt. Ljudet av ett gurglande, morrande fyllde den stumma tunneln.
Anna vrängde sig ur jackan och sprang i mörkret som en besatt. Hon stötte emot väggar, skrapade sig, snubblade men sprang och sprang. Bakom sig hörde hon det mest ohyggliga ljud man kan tänka sig och hon skrek till slut av fasa så att lungorna värkte.
Hon orkade inte mer, hon måste ge upp. Nedåt och nedåt hade hon rusat och tyckte kanske att hon fått en viss distans till vad som nu än följde efter henne. Hon ramlade handlöst framåt - och väggen gav vika. Hon var ute! Det var någon slags dörr hon ramlat emot och nu stod hon plötsligt ute, nedanför backen, långt nedanför allting. Det var grå gryning och hon drämde igen dörren efter sig och snubblade vidare bort, bort från alltihop.
Räddningsmanskapet hittade en jacka i militärförläggningstunneln efter ett dygn. Den var illa tilltygad och när Anna fick se den så kände hon igen den som sin. Johan hade hittats innanför den dörr där hon själv tagit sig ut. Hans fötter och ben var fullständigt upprivna. Hans händer var nötta av att ha försökt få upp dörren. Av Eva-Lena fanns inte ett spår...
