Plötsligt fick någon stolpe liv och de döda ögonen förvandlades till rasande röda ögon som tycktes febrilt stirra åt än det ena - än det andra hållet för att försöka få syn på någon. Vad som utlöst signalen visste man inte för här gick inga tåg mer. Det var länge sedan tågen slutat gå till malmbrottet i dalen. Men ibland ljöd tågsignalerna i alla fall och alla de som befann sig på perrongen för att invänta det enda och sena tåget till staden blev alltid lika förskräckta. Signalfel sa man. Eller spökerier.
Det var just en sådan här oförklarligt stilla kväll när Duncan stod ensam på perrongen och väntade på stadståget 23.05. Han var ny byn och hade anlänt för en vecka sedan med bil för att ordna med papperen i ett dödsbo. För en snabb återresa blev han tipsad om kvällståget. "Bättre än att vänta på opålitliga bilskjutsar" tyckte dödsboets krassa gode man och Duncan kunde inte undgå att hålla med honom. Bilar var inte att lita på. Särskilt inte så här långt från bebyggelse där milen mellan byarna var otäckt långa om något skulle hända.
Duncan studerade spåren som vävde sig fram, gick i varandra och som sedan drog åt varsina riktningar, stickspår eller dockningsplatser. Vissa spår kunde han bara följa med blicken knappa hundra meter innan mörkret uppslukade dem fullständigt åt båda håll. Det slog honom att han inte ens visste om han stod på rätt sida perrongen. Från vilket håll kom tåget? Åt vilket håll låg staden?
Det började rista i rälsen. Det skar och gnisslade som om hela marken tycktes kvida i smärtsam kramp. Duncan greppade tag om sitt paraply och sin väska. Det hårda klinkandet från en ljussignal alarmerade obarmhärtigt om att tåget var på ingång och de röda ögonen stirrade vilt omkring sig.
Ett svart tåg dånade in bredvid perrongen på bangården. Så svart det var gick det knappt att urskilja varken fönster eller trappsteg. Ingen steg av och ingen annan skulle heller ombord så Duncan skyndade sig att äntra den första vagnen bakom loket. Han hann precis lägga väskan på hyllan och sätta sig när han hörde en vissling och tåget sattes åter i rullning.
Så förfärligt gammalt och gistet allting var. Han började fundera om tåget överhuvudtaget klarade av att vara i bruk så som vagnen riste av rälarna.
Duncan visste att resan skulle vara i minst två timmar så han satte sig att läsa. Men hur det var så fick han ingen ro och kunde inte slappna av det minsta. Alla ljud från tåget ryckte bort uppmärksamheten från tidningen och han såg sig omkring bara för att varje gång se samma svarta fönster, samma unkna säten och den vickande dörren in mot loket.
Efter en timme började han bli sugen på en kopp te. Han reste sig försiktigt medan han höll sig i sätena och började gå bakåt i vagnen för att leta sig mot serveringen. Dörren var svår att öppna men gav till slut med sig. Järnplattorna mellan vagnarna skavde hårt mot varandra och han såg den rusande rälsen där emellan. Det stänkte upp kallt vatten mellan järnplattorna och han förstod att regnvädret de talat om i byn nu hade nått in över dem.
Nästa vagn var tom den också liksom nästa, Han hade aldrig tittat hur många vagnar som tåget bestod av egentligen. När han tagit sig igenom sju vagnar började han misströsta på allvar. Här fanns ingen serveringsvagn. Alla vagnar såg likadana ut; mörka, dunkla och slitna. Framför allt folktomma. Var han den enda passageraren? I sin jakt på en kopp te och kanske också ett tecken på liv fortsatte han ändå in i nästa men fick där sitt livs chock. Det var den sista vagnen på tåget! Ett rektangulärt regnstänkt fönster, svagt upplyst av blekröda lampor, visade den mörka rälsen som snabbt lades till kilometer efter kilometer bakom det svarta tåget.
Duncan blev förfärligt illa till mods. Han var mitt ute i vildmarken, på ett tåg som var totalt tomt på andra passagerare. Hur länge han varit ombord hade han nu börjat tappa orienteringen om. Smått förtvivlat började han arbeta sig framåt i tåget, vagn efter vagn. De skramlande kalla skarvarna mellan vagnarna var kusliga i att gå igenom men de tomma, öde, slitna kupéerna var ännu kusligare. Endast någon enstaka lampa lyste här och där och genom fönstren vindlade stora skogar med mörka stammar, eller långsträckta fält som slutade i mörka tomma ingenting.
Det tycktes som en oändlighet men äntligen nådda han fram till sin sittplats. Där var en dörr som skiljde från loket. Måtte den vara öppen. Duncan knackade på försiktigt men när ingen svarade ökade hans alltmer desperata knackningar till rena bankningar. När han inte heller då fick något svar så rev han upp dörren och stormade in i loket. Det fanns inte en människa! Det två stora fönstren framåt visade den svindlande rälsen som försvann in under tåget i en rasande hastighet. Ljuset från de svaga lamporna lyste upp en liten bit framför men resten var kolsvart. Det kunde vara en tunnel eller ett stup 50 meter framför tåget - han skulle inte se det.
"HALLÅÅ! vrålade Duncan men det enda som hördes var dunket från vagnshjulen mot rälsen och regnets piskande mot rutorna. Det här kunde inte vara sant?! Han befann sig på ett skenande herrelöst tåg.
Så hördes något som bröt av alla andra ljud. Det om bakifrån, det kom från vagnarna han nyss gått igenom. Det var det omisskännliga ljudet av mellandörrarna i skarvarna som skiljde vagnarna åt. De drogs upp och gick igen med en smäll, för varje gång högre och högre.
Hela tåget ryckte till för varje gång som om det bromsats av en ohygglig tyngd, som om det knycktes på mitten. Duncan stod stel och skräckslagen innanför lokets dörr och stirrade förfärat mot den bakomvarande vagnens dörr. Vem skulle komma därigenom, vem... VAD?
Han vågade inte se längre, han drog igen dörren in till loket och låste den. Något ryckte i den med vansinniga krafter. Duncan kröp ihop under fönstren medan tåget rusade igenom bortglömda marker Det sista han hörde var när låset till slut gav vika... och dörren flög upp med en smäll...
