Pensionat ruggugglan

Undrar när den natt ska komma när man får sova lugnt, djupt och skönt utan att vakna för minsta knäpp, eller av sig själv eller för att man är galen. 

Fredagsmyset går om intet här. Magen är en geiser av saltsyra och lut. Vad äter man då? Gröt och omelett? Bah!

Om man kunde slippa av vara så förbannade nervös nån gång. Allt går ut på att bli så pass lugn att jag kan koppla av. När jag vaknar är jag rädd för dagen och på kvällen är jag rädd för natten. På natten är jag rädd för mig själv. 

Den enda stund på dagen som jag är någorlunda lugn är tre sekunder medan jag dricker morgonkaffe och tänder ljus och fem sekunder på kvällningen när hästarna har gått in och det inte riktigt är läggdags än. 

Gissa om det är påfrestande. 

Gissa om man blir slut. 

Gissa om alla system är på jämt. 

Det räcker med den minsta lilla grej extra, som att vi måste handla eller att det ska komma hö så skjuter den redan skenande stressen i taket. 

Och nu är jag rädd för att det ska bli kallt. 

På våren är jag rädd för att det ska bli hett, åska, ohyra och all sån skit. I mars - april kan man njuta sen hakar jävulens sig fast på ryggen. 

Måtte det blir en mild vinter. 

Mild för märg och ben. 

Mild för stock och sten. 

Mild för rädd och klen.