Olle var på väg hem från sin kompis som bodde långt ute i
skogen. Klockan var mycket, den hade nog passerat tolv innan han bröt upp
och skyndade småspringande över gårdsplanen i duggregnet. Han ville fort in i
bilen för granarna runt gården kastade av och an så kusligt i blåsten och regnet
piskade hans ansikte.
Grusvägen var slirig och mörk. Skogen växte tätt inpå och
ruskvädret gjorde det svårt att se. Olle slog på vindrutetorkarna och deras monotona gnisslande av och
an över rutan skapade en läskig stämning i bilen. Tänk om någon skulle sitta i
baksätet? Tänk om han skulle möta ett par ondskefulla ögon där om han kastade
en blick i backspegeln?
Han vinklade bort spegeln med en hastig rörelse och en rysning
längs nacken.
Vägen ringlade fram. Det var långt ut till landsvägen. För varje
krök var han livrädd att någon plötsligt skulle stå mitt i vägen. Olle körde på, lite för fort. Grangrenar blåste ibland framför
bilen och fick honom att rycka till av skräck. Men så såg han något som nästan fick honom att köra av vägen.
En gestalt stod hukande vid diket! Han såg den på långt avstånd men visste inte vad han skulle göra.
Vad var det? Ett spöke? Någon som behövde hjälp? Innan han hann ta ett beslut så steg gestalten ut i vägen och satte
ut en arm som en stoppande gest.
Olle stannade bilen. Helt maktlös.
Med darrande händer höll han krampaktigt i ratten medan han
sneglade mot gestalten som nu stod alldeles bredvid passagerardörren. Långsamt
trycktes handtaget ned och bildörren öppnades. En huva blev synlig och ur
rockärmen dök en knotig tumme fram. ”Får jag lift med dig?” sade en röst som kunde tillhöra både Fan själv och vilken gammal
tant som helst.
Olle kunde inte svara. Han nickade sakta och figuren steg in, satte
sig till rätta och strök med långsamma rörelser och knotiga händer av sig huvan
och blottade en gammal tants huvud. Hon hade nästan inget hår, skallen blänkte till i månskenet och
kindknotorna var markerade som på en gammal dödskalle.
Olle stirrade på henne och hon stirrade tillbaka med sina insjunkna
ögon. Han ångrade med hela sin själ att han stannat och fått in den här, den
här… varelsen i bilen. Men som av en kraft som han inte själv rådde över så började han
köra och köra och köra.
Vägen tog aldrig slut, stormen och regnet gjorde sikten svår och
körningen ansträngande. Måtte han nå ut till landsvägen snart. Efter nästan två timmar började Olle misströsta. Även fast han
visste att det inte gick att köra fel så trodde han ändå att han kört
vilse. Käringen rörde inte en min och själv var han helt slut.
Plötsligt hördes ett ljud i bilen. Ett dovt morrande ljud. Olle
kastade en blick på kärringen och hon blängde ondskefullt på honom i bilens
mörker. Var det hon som lät? Nu förstod Olle att han måste göra något åt det här. Han förstod
att han körde mot sin undergång. Sin död.
Han saktade in och stannade mitt på vägen. ”Det är något fel vid hjulet” sa han, medveten om att han chansade
grovt. ”Kan du bara kliva ut och se så jag
inte fått in en gren under bilen?”
Kärringen glodde ogillande på honom. Det här tyckte hon inte om.
Hon morrade mellan tänderna och gungade sakta av och an men hon klev ändå ut
sakta men säkert och Olle trodde han skulle bli galen innan hon kommit sig ut
så pass att dörren gled igen efter henne.
Då gav han full gas. Han körde iväg som med en rivstart och
försökte samtidigt dra igen dörren efter varelsen och låsa. Efter en bra bit i full fart så vågade han tro att han lyckats köra ifrån henne. Han
svalde hårt och gasade på så mycket han vågade. Men så hörde han en stenhård knackning på sin förarruta. Det var nästan så den spräcktes.
Där var kärringen! Jämsides med bilen, springandes i samma
hastighet, rasande för att försöka få tag i honom, rasande för att han lurat
henne.
Olle bara gasade på och stirrade framåt. Totalt skräckslagen.
Efter kanske tio minuter nådde han landsvägen och efter ännu en stunds
körning hade det börjat bli en grådaskig gryning.
Vargtimmen.
När han vacklande klev ur bilen hemma vid sitt hus så var han så
slut att han knappt orkade stänga dörren. Så tittade han trött efter sidan på
bilen och fann där till sin fasa spår och repor efter långa klor efter bilens
sida…
