Trollkarlen Spell.
denna märkliga kväll,
har lovat förtrolla
båd’ dam och gesäll.
I teatern den gamla
publiken sig famla’
i dimma och dunkel.
I salongen sig samla’.
Herre och brud
fick inbjudnings’ bud:
att inta sin plats
utan ett ljud.
Det gick knappt att se
Herr Spells entré,
men en låg mjuk röst
räknade tre
Och ett litet ljus
medan vindens brus,
och genom publiken
drog sällsamt ett sus
Han stod ensam på scen
i ljusets sken.
Och i den kusliga
kvällen
vinden ven
I taket en bur
som byggd för ett djur.
Mot teaterns fönster
en smattrande skur.
Han famlade och grep
efter ett trosstjockt
rep.
Sänkte så buren
medan munnarna knep.
Vad är det han vill?
Svårt sitta still.
Herr Spell sänkte
buren
lite till, lite
till…
Med ett illmarigt flin
ja ett elakt grin,
öppnade han buren
och klev orädd in.
I dunklet i dimman,
i den sent slagna
timman,
greppade gallret,
och på fönstren imman...
I teatersalongen
hördes snart sången
av en mässande röst
som höll makterna
stången.
I mörkret han gandar
och spöken och andar
från sina hålor
på teatern de landar.
Publiken förskräckt
för i lokalen släkt
hörs hemska ljud
och iskall fläkt.
I buren Herr Spell
ej längre så snäll,
slår hårt i gallret
med våldsam smäll
Men det är försent.
Hans försvar är för
klent.
Det var inte så här
kvällen var ment.
Men som sagan är sann
knappt någon
som hann
se när Herr Spell
skrek gällt och
försvann.
