Jag har precis färdigställt resultatet av vad som hände när jag bearbetade min hjärna som en polkagrisdeg runt en metallpinne.
Synapser och aktionspotentialer hit och dit. Om man inte har nån hjärna men ändå försöker läsa om vad som händer i den... det är på nåt sätt som att lära sig åka skidor medan man susar nedför en backhopparbacke.
Eller nåt.
Speciellt intressant när man springer mellan datorn och stallet för att ta emot än hö, än städa undan bråte inför halmleverans, än stänga ut hästarna från olika delar av världen och än slank han ner i diket.
Det som är bra när man har köksbordsångest, som idag, är att intensivt läsande och skrivande motar skräck-Olle i grind. Men det går bara när skräck-Olle inte hunnit in genom grinden, utan när han liksom bara hänger där i grindhålet som ett besvärligt parti böckling utan några större intentioner att gå in.
Men man känner ändå pressen.
Annars? Jo jag fryser märgen ur benen och kan snart koka soppa på den. Fingrarna är som stålpinnar man haft i frysen och sen ställt ut i ett sånt där isregn mitt i vintern och hällt flytande kväve på.
Brrrr.
