Jag tittade på "Min sanning" med Alexander Bard och Leif Silbersky. Det var väldigt intressant. Båda berörde lite samma områden fast från olika håll.
Till exempel det faktum att man måste kunna hålla isär vissa saker. Och att de båda varit nära döden vilket gjort dem till bättre människor än innan.
Vissa människor, tror jag, är här bara för att rycka upp oss, ruska om oss, få oss att tänka och fatta. De är inte här för att själva vinna några poäng utan för att ge oss poäng.
Alexander Bard är en sådan människa.
Det är många som inte tycker om honom men det spelar ingen roll. Han säger bra saker.
Detalj på Vassärans (egentligen Ståles som han fick av mig) mössa
Jag mår inte bra.
Jag är rädd, har ont, besvär och elände.
Mitt livs utmaning är konstant att trotsa rädslor och göra saker som jag vill göra fast skräckens korpar drar åt andra hållet.
Vad jag än gör så måste jag besegra mig själv först.
Det är rätt drygt. Det tar så mycket mer energi att bara göra de simplaste sak än vad det skulle behöva göra.
Min hjärna är inlärd på att allt är föränderligt, ingenting är konstant utan allt kan i ett slag se helt annorlunda ut och då är det undantagsläge som gäller.
Det är en otrygg plats.
Därför har jag ett makalöst behov av att hela tiden veta vad som har hänt, vad som händer och vad som kommer att hända.
Jag har ett behov av att veta vem som kommer att göra vad, vilken tid och hur.
Och var.
Att släppa den här kontrollen har inneburit smärta, rädsla, skräck och ena jävla konsekvenser.
Så att tvinga sig till att släppa kontrollen innebär ångest och ångest vill jag inte ha mer av så därför håller jag i.
Men knogarna vitnar och fingrarna krampar.
Jag måste släppa taget.
Jag måste.
