Fy fan.
Nu ska vi se om jag skriva mig till nåt slags lugn. Eller åtminstone ett icke-skräck-tillstånd. Dessutom har jag ett spett genom kroppen, mellan skulderbladen och fram i bröstet. "Smärtan flyttar sig". Jo...
Psykisk sjukdom. Det talades igår på nyheterna om ett lagförslag som skulle kunna göra det möjligt att gå in och tvångsomhänderta folk med psykisk sjukdom innan det gått för långt.
En pappa visade misären i sin sons lägenhet. Sonen bodde själv och led av schizofreni och motsatte sig medicinering. Det här gjorde att han blev paranoid och fick psykoser. Han vågade inte äta maten han fick och hans leverne blev miserabelt.
Pappan var maktlös. Läkarna tog inget ansvar utan hänvisade till rådande lagstiftning. Att patientens fria vilja råder så länge de inte är tvångsomhändertagna. Jo men om patienten motsätter sig medicin så far ju förnuftet och bäddar för misären. Vanvården som pappan sa.
Det fanns de som motsatte sig den här nya lagstiftningen och menade att om man frivilligt sökte vård så skulle det finnas sängplatser för dem. Vårdplatser. DÄR skulle resurserna sättas in menade han. De finns inte nu.
Alla har rätt i det här fallet. Sonen med schizofreni är i behov att omhändertagas under tvång för hans eget bästa. Så lagen behövs, om ett tidigare omhändertagande.
MEN det måste även finnas platser och resurser för de som söker frivilligt för svår depression och ångest tex. Det gör det icke idag. Knappt ens om du försökt ta livet av dig, knappt ens om du står och vickar till ett psykotiskt tillstånd.
Jag vet det, jag har sett det. Flera gånger. Hur man nekas vård. Nekas vård alltså. I dagens Sverige NEKAS du vård efter självmordsförsök och ett halvpsykotiskt tillstånd.
Och för er som orkar läsa vidare så läste jag en urbota artikel i en tidning. En kvinna som i 23-årsåldern plötsligt börjat få panikångest och hur KBT hjälpte henne "ta kontroll över sina egna känslor".
Mats Lehmann DOKTOR i psykiatri och KBT, ordförande i svenska ångestsyndromsällskapets lokalförening i Malmö backar upp det här. "KBT är det bästa receptet" säger han. "Ingen har dött av en panikattack och de går oftast över inom loppet av tio minuter."
Jo KBT är bra men inte lösningan på ALLT. KBT hjälpte mig klara ridinstruktörsutbildningen och träffa Pluto men det är inte svaret på all ångestproblematik.
Jag blir paff över okunskapen. Trångsyntheten if I may be so bold. Om en doktor i psykiatri säger så, vad har jag att hoppas på att få för hjälp med MIN jäkla panikångest och vardagsångest.
Jag skulle skratta ihjäl mig om jag visste att attackerna gick över inom tio minuter. Jag skulle till och med flabba ångesten rått, jo rått, i ansiktet om jag visste att den försvann inom en timme eller två.
Då undrar jag i mitt stilla sinne vad jag ska göra med min panikångest som håller i sig dygnsvis, flera dygn, ibland en vecka.
Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att leva med ångest. Jag är rädd för att fastna i den där galna, vridna, skeva verklighetsuppfattningen och sjukdomskänslan och att mitt liv ska se ut så, kanske bara med korta uppehåll för den sluthet som följer efter ångestattackerna.
Sådana här reportage om ångest kan få vem som helst att känna sig nedtryckt i skoskaften. Som att man är så utanför "ångestnormen" att man är bortom räddning.
Piss.
