Gubbens ord ekade i huvudet på Gustav när han sakta gick genom de ekande rummen i klockargården. Det var mörkt i alla prång och hörn, endast hans fotogenlampa lyste vägen för honom och hans egen skugga kastade en dansande kuslig skugga vart han än vände blicken.
Gubben som uttalat de olycksbådande orden var klockaren själv som bott i huset före Gustav. Han hade hastigt dött och Gustav som varit hans lärling blev kvar på gården. Den som klockaren hade åsyftat var en liten man, en narr, som om natten sökte upp lämpliga offer och dansade runt deras hus med korta stampande steg.
Ibland nöjde han sig bara med ett eller två varv bara för att sätta skräck i folk, för sådan var hans natur. Men om han sprang tre varv runt huset så hittades alltid ägaren död på något förvridet och onaturligt sätt bara dagen efter.
Klockaren hade man hittat i trappan med det mesta fasansfulla uttryck i ansiktet man kan tänka sig. Hans kropp var böjd och skev som om allt i hans väsen försökt undkomma det oundvikliga.
Folk sade att narren var förbannad av Satan själv, andra avfärdade det hela som nonsens och skyllde på slaganfall.
Nu gick Gustav ensam i huset. Han hade bott där ensam i tre veckor. Än hade ingen dansat runt huset för honom men han kunde inte låta bli att lyssna på kvällarna. Inte heller på natten när han vaknade ur mardrömmarna kunde han låta bli att lyssna efter de hårda dansande små stegen.
Fotogenlampan fladdrade och vinden ven hårt utanför knutarna. I skorstensstockar och kakelugnar, i råtthål och lönngångar letade sig vinden, visslade, ven och ulade och fick hela huset att te sig som en gigantisk orgel där alla gångar fick agera orgelpipor till den lekande blåsten.
När Gustav lagt sig och släckt lampan kände han sig rädd. Det hade han inte gjort förut. Kanske det var den klagande blåsten som ropade så hemskt i alla hålor som fick honom att känna skräckens ilningar efter ryggraden? Men så somnade han ändå, en lätt orolig sömn.
Vid midnatt vaknade han plötsligt av det ljud han befarat skulle komma en dag. Det ljud han aldrig i livet ville höra, det som han fasat för ända sen han hörde historien om narren.
Ett stampande och springande mot det frusna gruset. Det var steg som ömsom sprang, ömsom dansade fram och ibland lät det som om narren stod stilla och hoppade på stället för att kunna hinna se in genom ett av de stora fönstren.
Gustav räknade. Nu hade narren sprungit ett varv runt huset. Det hörde han för när narren passerade ytterdörren som var av det tunnare slaget så hördes stegen extra tydligt.
Efter en liten stunds tystnad kom stegen igen. Två varv. Gustav satt käpprak upp i sängen och kallsvettades. Han rabblade alla böner han kunde komma på och knäppte händerna framför sig. Tystnad igen. Skulle narren springa ett tredje varv?
Då hördes plötsligt ett ihärdigt dundrande. Det var ytterdörren som stod och skakade som om det vore jordskalv. Någon ryckte i handtaget och fick dörren att nästan hoppa ur sina gångjärn. Gustav blev paralyserad av skräck och kunde inte uttala en enda bön eller tänka en enda tanke.
Men så tystnade allt och det enda som hördes var stormens dyningar i det gamla huset.
Narren sprang inte mer.
Det gick några veckor. Gustav kom till sina sinnen och började nästan tro att det varit en elak mardröm alltihop. Men så kom då en riktigt frostig natt i oktober med en stor fullmåne som färgade världen svart och vit. Gustav kände sig åter så där kymig till mods och hade fotogenlampan på lite längre än vanligt. Han försökte gaska upp sig genom att läsa en rolig bok men ingenting hjälpte.
Han somnade ändå till slut men vid midnatt kom det där hemska hamrandet runt knuten igen. Gustav flög upp ur sängen av skräck. Narren hade redan dansat runt huset ett varv. Han var inne på sitt andra och Gustav kröp bakåt längs väggarna helt utom sig av fasa.
Nu passerade narren baksidan och kom han nu till ytterdörren så var det tredje varvet fullbordat. Gustav bärjade tänka. Hur dog man egentligen? Vad var det som tog livet av en?
Nu kom narren runt hörnet, han närmade sig dörren och så kom han. Dörren började skaka som besatt. Gustav försökte fly in i de bakre rummen. Han stängde alla dörrar som fanns mellan sig själv och ytterdörren. Dörren skakade, den knakade i fogarna och med ett jättebrak så flög den upp.
Gustav hörde från den inre salen hur de små dansande stegen letade sig väg genom rummen. Han tappade vett och sans. Ut till varje pris…
Nästa dag hittade man Gustav liggandes på grusgången, helt förvriden, stel kall och död. Hans ögon var vitt uppspärrade, hans fingrar var kroknade och på hans kind fanns ett avtryck… ett avtryck av en liten liten sko.
