Andreas småsprang i snöstormen. Han höll kappan så tätt om sig det bara gick medan han böjde ner ansiktet och plöjde sig fram genom det hemska vädret. Många minusgrader, stark vind och ett tätt snöfall.
Han hade varit på väg mot en konferens som skulle vara i en stor herrgård på landet. Företagsledarna tyckte det var en bra idé att komma helt avsides och först viga kvällen åt god mat och förhoppningsvis god sömn innan resten av helgen skulle ägnas åt förhandlingar.
Några mil därifrån överraskades Andreas av snöovädret. Det var som om någon bara svept hans bil av vägen. Den gled långt ner i en slänt och han hade bara att kava sig ut genom dörren och börja gå.
Han visste först inte åt vilket håll men han valde ändå att gå mot herrgården. Han hade åkt minst tre – fyra mil från stora riksvägen och han visste att det inte fanns något hus åt det hållet där han kunde få hjälp. Kanske han hade två mil till herrgården? Kanske någon annan också kom den här vägen?
Efter fyrtio minuter började han helt tappat hoppet. Vägen var totalt igendriven av snö, ingen bil kunde ta sig fram där och hans kläder var inte lämpade för att befinna sig ute i kylan med. Så nu småsprang han i ett desperat försök att både få upp värmen och att så fort som möjligt komma fram till något hus. Han kände inte till trakten alls.
När det gått mer än en timme så var Andreas helt nedkyld. Han hulkade av hopplöshet och gned sina händer mot varandra. Mörkret hade nu nästan helt bäddat in hela landskapet som var ömsom kilometervida åkrar och ömsom skog.
Så såg han en byggnad. Det var som ett högt brett torn, väldigt högt och en stor kloss som botten. Basen på byggnaden hängde ner över en djup ravin och försvann ner i mörkret. Andreas började förstå vad det var.
En gruvlave.
Han pulsade fram emot vad som såg ut som en dörr men den var av stål och helt omöjlig att forcera. Men vid sidan av dörren var ett fönster och med hjälp av lite översnöad bråte slog han sönder rutan och klängde sig in. Han kunde knappt röra sig av köld.
När han fann sig stå där inne i gruvlaven så blev allt märkligt tyst. Det hördes knappt något av den ulande stormen därute. Golvet var av betong och det var grusigt och fullt gammalt skräp. Annars var där mörkt. Och tyst.
Andreas tog fram sin mobil. Den hade varit död sen han svängde av riksvägen. Utan täckning. Nu var det samma sak. Batteriet var fullladdat men inte en pinne i mottagning.
Han lyste sig fram med den hjälpligt för att se om det gick att få fram nån slags värme. Till höger löpte en liten korridor och sedan en trappa neråt. Trots sin frusenhet och hopplöshet kunde han inte motstå frestelsen att se var trappan ledde. Han hade alltid varit fascinerad av sådana här gamla gruvor och byggnader. Kanske inte precis rätt tillfälle att utforska gruvor men vad tusan…
Nedanför trappan såg han en gammal korghiss. Bergväggarna var synliga och nedifrån gruvshackten letade sig isande vindar klagande upp och fläktade hans ansikte. Det sjöng och ylade som om tusen plågade själar skrek ut sin vånda där nerifrån. Förskräckt vände han upp igen.
Det gick en trappa upp också från det där stället där han klängt sig in. Han tvekade inte utan stegade uppför medan han lyste sig hjälpligt fram med mobilens ljus.
Det var en lång trappa. Säkert fem – sex långa trappor gick han i sick sack uppåt och hur många meter han var ovanför marken vågade han inte ens gissa, höjdrädd som han var.
Ibland passerade han rektangulära mörka fönster som skallrade lätt i blåsten och överallt låg spillror, stenar och brädor som vittnade om ett förfall långt tidigare.
Han kom till en slags avsats, eller våning där han beslutade sig för att stanna. Det gick att gå längre upp men han orkade inte.
Vågade inte.
Genom hela tornet upp löpte hiss-schaktet. Han såg hissdörrarna där vid avsatsen. Kunde man verkligen åka ända ner i gruvan ända här uppifrån? Eller tvärtom? Nedifrån gruvhålen och upp hit?
Ibland är det bra att vara rökare. Av gamla papper och spillror gjorde han upp en eld med sin tändare han hade i byxfickan. Han gjorde brasan just vid dörrarna till hissen för att röken skulle kunna ta vägen någonstans men det lyckades inte så bra.
Hela våningen blev rökfylld nästan och han fick slå hål på ett fönster och dra i hissdörrarna så schaktet fick agera skorsten upp i laven. Nu gick det bättre och han hade en präktig brasa på betonggolvet framför sig.
Det värsta var bara att han var tvungen att sitta vid schaktet och det svarta bråddjupet skrämde honom mer än han ville erkänna.
Mycket mer…
Han tog upp en sten som var stor ungefär som hans egen näve och släppte ner den i hålet. Det hördes ingenting på flera sekunder men så hördes ett metalliskt klank långt där nere, en till smäll lite längre ner och en till knappt hörbar…
Det var djupt.
Andreas vågade ut sitt huvud lite grand i schacket och tittade uppåt på de tjocka trossarna och kedjorna som var till för att föra hissburen upp och ned. Repen var slitna, kättingarna rostiga.
Plötsligt skar ett ljud genom tystnaden. Samtidigt trodde han att hans ögon spelade honom ett spratt. Kättingen rörde sig! Inte mycket men så pass att det ändå skapade ett skärande gnissel i byggnaden. Andreas backade tillbaka. Försökte hitta naturliga förklaringar. Visst kunde väl korgen röra sig av sin egen tyngd i blåsten och få kedjor och rep att röra sig?
Men så gnisslade det till igen och nu rörde sig upphängningsanordningarna till hissburen helt tydligt. Hissen var i rörelse. Ljudet skar som knivar i både medvetande och byggnad.
Vad skulle han göra?
Gick hissen upp eller ner?
Andreas backade mot trappan, tog steg för steg nedåt, och utan att han tänkte på det så smög han. Han ville inte märkas, ville inte att… någon skulle veta att han var där.
Han gick sakta nedåt och nu hörde han att hissburen var på väg upp. På vissa ställen i tornet fanns små fönster in mot hiss-schaktet och även om det var becksvart där inne så visste han inte om korgen var just där, just då.
Tänk om någon såg honom smygandes på väg ner?
När han var halvvägs ner i trappan så hörde han att hissen hade passerat honom och nu var nästan ända uppe. Och så stannade den.
Andreas stannade han också och lyssnade spänt.
En liten vind virvlade i trappan, det klagade och ven i fönsterspringor och hålrum som utdragen gråt eller plågade tjut. Uppe på våningen där glöden av hans brasa låg kvar, där hissen stannat hördes ett hasande ljud. Ett långsamt tungt hasande som mödosamt eller med återhållsam kraft sakta tog sig ur hissburen och ut på golvet.
Andreas slutade andas. Han smög nedåt och nedåt så tyst men så fort han kunde. Där uppe hasade det runt som om någon eller något letade febrilt efter honom.
Nu var han nere vid ytterdörren. Fönstret han tagit sig in igenom var totalt igendrivet och såg… igenbommat ut? När han tittade noggrannare i mörkret sa VAR det förbommat med brädor och bråte.
Han kom inte ut, HAN KOM INTE UT!
Förtvivlad sprang han nedför gången och trappan som ledde ner mot själva gruvan, där han sett hissburen första gången. Jo mycket riktigt, hissburen var inte kvar där. Det hängde bara rep och kedjor i schaktet.
Så brakade det till. Ett våldsamt brak och det tog en bra stund innan Andreas förstod att en del av taket störtat in under tyngden av snön.
Till sin förskräckelse såg han att vägen upp var blockerad. Han var fast framför hisshålet.
I en oändlighet var allting tyst. Bara snöstormens intåg i gruvlaven genom takhålet bröt tystnaden. Men så gnisslade kättingarna igen. Buren var på väg ner.
Andreas kunde bara stå där och vänta. Hissen kom längre och längre ner och han försökte gömma sig i mörkret. Han såg i dunklet de slitna repen och de rostiga kättingarna.
Nu var det nära, slutet var nära, Andreas förberedde sig på att bli offer för vad i helsike det nu än var som stod i den där buren, det som släpade sig fram, det som…
KNÄCK!
Det small till och sen hördes ett efterföljande snäpp. Kättingen gick av och då bröts trossen också. Den klarade inte tyngden av buren ensam.
Andreas hörde hur hissburen kom skenande ner i schaktet, han steg fram och stirrade mot det stora hålet och hann se det mest ohyggliga monstrum han kunnat föreställa sig.
I bråkdelen av en sekund stirrade två gigantiska ögon mot honom ur ett ansikte som var bortom all beskrivning.
Och så var hissen borta.
