Om man darrar och svettas och mår illa bara för att försöka gå, flåsar av andnöd för att hals och bröst kramar åt - då är det otäckt.
Jag känner mig bredvid mig själv, en halvtrappa upp bakom mitt huvud, ett halvsteg utanför min tanke. Yr så in i helvete, magkatarren är värre än någonsin men nu när ångesten så sakteliga börjar släppa taget så börjar också magen lugna ner sig.
Nu kan jag i alla fall sitta här vid datorn.
Jag har försökt med alla upptänkliga jävla grejer för att distrahera hjärnan. Mocka till exempel och det gick riktigt bra. Men sen skulle jag ugnsbaka fisk och göra kalops samtidigt. Ja varför det, jo jag måste ta reda på kött och regnbågen var upptinad sen igår.
Då var jag så yr så jag fick hålla i mig.
Jag duschade hett och just då var det också lugnare. Men eftersom jag har eksem och klåda så kunde jag bara tvätta mig med såpa och jag har inte pengar till en ty kortisonsalve-tub. Hela jag är ett stort kliande torrt eksemskinn. Inklusive hårbotten.
Sedan slog vi i "The Village" för jag tänkte att skräck på DVD skulle förta skräcken i huvudet. Då small det i köket. Och small, och small och small. Jag smög ut för att se vad i helvete... och då SMALL det precis när jag var vid diskbänken.
Det lät som elkortslutningar. Med en trägaffel i vasken såg vi till slut att det var sköra glas som spruckit under tyngden av tallrikarna som ingen orkar diska.
Vi fick avbryta filmen för att gå ner i stallet. Att klia Loostigaste och sätta näbben mot Näbben lättade upp. Nu är det lite bättre.
Men jag är livrädd för natten.
Ensam i mörkret. Ensam med förvridna tankar. Ensam med ångestfylld skräck för att tappa förståndet. Ensam med andnöd, illamående, magproblem och en sned bild av verkligheten.
Usch.
