Om man har det så pass dåligt ställt att man kommer utanför samhället, kommer utanför "normen" så medför det utan tvekan andra problem.
Psykisk ohälsa.
Kanske missbruk.
Kanske våld.
Kanske hemlöshet.
Susanna Alakoski (Svinalängorna) berättade i morgonsoffan om hur hennes barndom präglat henne. De hade det mycket fattigt och hennes föräldrar blev "socialt sjuka" som hon säger. De drack, slogs och mådde dåligt - JUST på grund av fattigdomen.
Den här skammen är väldigt stark och skadorna det fört med sig är väldigt stora. Det har påverkat Susanna Alakoskivs liv så till den grad att hon klappade ihop mentalt i slutet av 90-talet. Nu har hon skrivit en bok om det, en minnesdagbok - "Oktober i fattigsverige", om hur det egentligen var. Hon har gått igenom journaler från den aktuella tiden och har konstaterat att hon hade det sämre än hon minns det.
Jag kan inte låta bli att dra direkta paralleller till vad som händer idag i Sverige. Med sjukskrivna, utförsäkrade, arbetslösa, Fas -3:are, och även sådana får som Pluto och jag. Med jobb och inkomst men som ändå inte klarar oss. Värme, bensin och mat... pengarna räcker inte.
Utanförskap, relativ fattigdom, barnfattigdom och total fattigdom, det är verklighet idag.
Som utförsäkrad och inskriven på Arbetsförmedlingen från januari 2010 till mars i år fick jag 3 300 kronor i månaden.
Inget socialbidrag, ingenting annat, bara, endast och just den summan. Tretusen trehundra. Ett skämt som fastnar i halsen.
Relativ fattigdom präglar åtskilliga svenska hem idag. Både med barn och en eller två föräldrar i hemmet. Jag tänker på vad som händer med alla dessa som inte orkar utan som kommer i andra svårigheter på grund av pengabristen och den ständiga ständiga oron för sin och barnens existens.
Psykisk ohälsa, missbruk, våld?
Det ligger nära till hands.
Och jag tänker; vad man sparar på att dra in ersättningen, det förlorar man på vad det kostar i insatser när det har gått åt helvete för långt.
När folk har gett upp, kräver vård, slår omkring sig i förtvivlan, tar till flaskan för att uthärda eller blir satt på gatan och MÅSTE ha pengar från soc.
"Nybyggarna" igår med arga snickaren som vrickar sig mellan barackerna och ser svår ut gör faktiskt en otrolig insats. Inte bara just för de som han hjälper utan att den lilla människans berättelser kommer fram.
"Hur fan kan man tappa bort ett barn?" frågar han sig. "Hur kan det gå till så här i Sverige?"
Ja det är ju så här det går till. Men om man aldrig ser det så finns det inte. Och om man bara ser det på avstånd så tror man att de där knarkarna, fyllona, och kriminella människorna får skylla sig själva när de sumpar sina liv.
Det är inte så enkelt. Om man är född i en knarkarkvart och soc har beslutat att man ska bo hos sina missbrukande föräldrar och man börjar röka braj vid tolv års ålder, tyngre grejer några år senare, man slutar skolan i mellanstadiet och ingen bryr sig... ja hur ska man då kunna skylla sig själv?
Det är det som jag tycker är så osmakligt med den moderata politiken, att de som inte klarar sig - de får skylla sig själv.
Det finns ingen insikt i hur folk faktiskt har det. Hur de FAKTISKT har det.
Att varje dag är en kamp.
