Medeba's Mindy, min schäfertik som gick bort 2007, 12 år gammal. Livmoderinflammation. Onödigt på en så fin hund. Inte rädd för någonting.
Om man ser en fyra och säger att det är en tvåa så är nog fan lös. Så här är det genomgående varje dag. Skallen fungerar inte. Jag har klara problem med att tänka och prata. Äh!
Härligt väder annars. Som att gå in i en labyrint av gigantiska sprinklers ställda på alldeles för högt tryck i stark motvind och fem grader över nollan.
Hästarna fick nyss gå in.
Nerverna uslas. Hela tiden hänger den där skräck-gamen över mig. Och jag får ingen luft heller. Svalget är svullet på nåt bisarrt sätt. Jag sväljer och sväljer och drar efter andan... fy fan. Och hela tiden vägrar jag ta in att det är nåt annat än psykosomatiskt.
Psykosomatiskt eller ej - det är obehagligt och otäckt likafullt. En inbillad smärta är inte mindre smärtsam bara för att den är inbillad.
Sa Långben och drog ut ett symboliskt spett ur benet.
Om jag bara kunde få ur den skenande, stampeedande elefanhjorden ur magen och få bort säcken med kryllspindlar som väller över ryggen på mig så skulle det faktiskt gå skapligt.
Tror jag.
Super Metroid speedrun jagar skräcken tillfälligt på flykt. Eller nåt.
