Jag märker att tankekapaciteten är sämre sen smällen i skallen.
Psykologen är bra. Hon ska sluta dessvärre. Jag sa att vi pratat om, mina systrar och jag, varför det innebär en sådan uppoffring, ett sådant uppbådande av kraft bara att göra sig i ordning och åka nånstans och ägna sin energi åt någonting.
Ett jobb till exempel. Eller en skola. Ett möte, eller handla... vad som helst egentligen.
Jag sa att jag är ju inte "fungerande". Vad skönt det skulle vara att vara "fungernade".
Då sa hon nåt som jag själv skrev för ett bra tag sen, som jag i min tur läst. Att man måste hitta det ställe och det område där just jag fungerar.
Om jag fungerar hemma med vissa sysselsättningar, då får jag göra det. Inte jämföra mig med den stora massan som kanske fungerar på annat sätt och tycka att jag är usel som inte fungerar som de.
Jag ritade en skojbild av mig själv med hästgrejer i nävan till Plutos stora muntration.
Och det är alldeles sant.
Det kanske är praktiskt svårt, det kanske inte är ekonomiskt hållbart till en början. Svårigheten ligger i att hitta möjligheten till det.
Formen för det.
Men om jag fungerar så så får jag försöka skapa min tillvaro utifrån mig istället för tvärtom. Om jag ska kränga in mig själv i de fyrkantiga samhällshålen så kommer min oformliga Barba-kropp att fastna i kanterna.
Jävlar vad det kommer att skava.
Nej då flyter jag hellre fritt.
