Halv ett tänkte jag att det nog skulle kunna gå att sova. Strax efter två vaknade jag med ett ryck som att någon väckt mig häftigt.
Rädd som en räka och med citat ur Ozzy's bok runt runt i skallen, musik från filmer och videoklipp, låtar, samma slinga, runt runt runt.
Jag smög ner på toa, katternas närvaro lugnade ner mig, upp igen, svettandes/frysandes under täcket. Av med täcket. Hur ska jag kunna sova? Magen började bubbla, hjärnan gick runt, tröttheten kom.
Somnade.
VAKNADE med skräck.
Slumrade
VAKNADE med skräck.
Hästarna på motorvägen, jag ut med grimskaft som gick av, balsnören, en björn med sabeltänder bet efter Näbben, jag sprang utmattad i långt gräs, fick in alla till slut. Tror jag.
Vaknade, rädd och knäpp.
Jag stod på en brygga. Ringde till mamma och bad att jag kunde väl få bygga ett litet skjul där att bo i. Jag kunde inte bo någon annanstans.
Vaknade. Pinknödig och ångestfylld. Klockan måste vara fem - sex?
Jag sprang i skogen. Som en fantom hoppade jag upp i träden och armklättrade upp som ingenting. Det var hästarna igen. Vid nån brant.... och grus.
Vaknade. Trött, ångestfylld. Det kändes som att vara tidigt men jag måste på toa. Måste gå upp. Snart halv nio... så kaffet åkte på men jag har knappt klarat en kopp och en macka. Magen är i uppror, psyket likaså, nerverna och allting.
Ett tänt ljus och en brasa. Obetalda skulder och räkningar radar upp sig. Inte tänka på dem nu. Det ska nog gå. Håller jag på att bli galen? Igen liksom. Om jag ska må så här, hur ska jag klara det jag måste klara?
Ogjorda göromål... nej inte nu. En söndag, en hel vecka, inga pengar och matlådor ska göras... inte nu.
Inte nu.
