Eftersom jag tydligen bearbetar en massa genom att se på program som "Överleva" där personer beskriver hur de överlevt jävulen så aktualiseras ens eget bagage.
MITT eget bagage.
Tiden läker inte alla sår. Det är vad man gör med tiden som läker. Man kan inte bara skyffla vidare och tro att det där är över för att det var så länge sen.
Det finns kvar. Det finns kvar fast man kanske inte ens minns. Och det påverkar. Minnena och känslorna kommer upp i olika former. I form av panikångest. I form av vardagsskräck. I form av en oförklarlig otrygghet, en kampberedskap, ett ständigt påslag att när som helst...
...NÄR som helst kan fan vara lös och då gäller det slåss för sitt liv.
Såg ni dokumentären "Våga minnas" på svt?
VÅGA MINNAS
Det är obehagligt att se och man kanske kan tycka att det är nåt slags vältrande i otäckheter att se sådana program eller läsa sådana slags böcker .
Nej. Att våga läsa om eller att våga se ett sådant program är ett steg till att våga minnas.
Våga berätta.
Berätta på riktigt, inte bara spela upp den där skivan som man har spelat upp för ett otal psykologer och terapeuter.
Berätta på riktigt.
Det vet inte jag om jag har gjort riktigt.
På riktigt.
