Ja i natt har jag drömt om den där jäveln igen. Spökdrömmar. Fy fan. Det var då fan att det inte ska släppa. Jag tycker att om man går och lägger sig efter halv två så borde man få sova men... nä.
Egentligen spelar jag bara Allan. Det är bräckligt nu. Balansgång på krossat glas. Minsta ord får mig att rämna som ingenting.
Det här är inte att leva. Det är att överleva. Och knappt det. Hålla sig vid liv och klamra sig fast vid stunden, vardagen, rutiner som blir livsviktiga. Rutiner som man håller fast vid för att det är det enda man KAN hålla fast vid.
Man söker i kaoset efter något konstant. Något tryggt, bekant återkommande. En referens.
Jag söker, VI söker, ro. Att komma till ro.
