Mätt, trött, deprimerad, less, håglös, slut, lack, blank, ledsen, ingenting, blä!
Nu ska det ju vara roligt ju, öh, för fan, öh, kom igen va, det ska ju vara roligt. Vår, hästväntartider, vår, blommor, vår, fågeljävlar, gräs, fiske, föl, vår...
Jag känner mig inombords som att jag bara vill lägga mig ned och ge upp. Jag undviker min spegelbild för jag vill inte se min uppgivna blick. Jag undviker spegelbilden för jag är så förbannade uppsvälld och ful. Helvete hur jag ser ut. Det är som min sargade insida är vänd ut och in och för allas beskådan syns den svärta som har lagt sig i mitt sinnelag som gammalt segt beck.
Jag vill sova. Försvinna. Och om jag nu ska vakna upp igen så vill jag, ÖNSKAR jag, att allt allt allt var ordnat runt mig. Jag önskar jag stod ut med mig själv och världen.
Bekymren skulle vara vardagliga, allt jobbigt skulle vara fixat och omhändertaget liksom jag.
I händerna på den varmaste, ljusaste, vänligaste.
I händerna på den ömmaste, finaste, starkaste.
I händerna på den som orkar utan förbehåll, den allvetande, den störste.
