Balkongjäveln
Man vet det kanske när man, när det börjar närma sig kväll, bara önskar att det ska bli sängdags så man får gömma sig för världen.
Att man bara vill sova.
Gråta fast det inte går.
Att när man vaknar i fyratiden bara vill att det ska fortsätta vara natt så man få sova och sova och när det är morgon och man släpper ut hästarna så vill man bara tillbaka till sängen och sova.
Fast solen skiner och fåglarna sjunger, blommorna doftar och allt möjligt.
Vem räddar en?
Vem orkar bry sig om en när man sluter sig och gömmer sig och inte vill nånting?
Det känns jävligt surt.
Jag vill ingenting, orkar ingenting och har inga krafter att kämpa för en dräglig tillvaro.
Usch.
