"Djupsömn?" Jävulen log snett och elakt medan han hällde upp en liten rackare åt sig i den oreange-röda salongen. Med glaset i handen spände han blicken i mig: "Det får man inte hur som helst...", han tog en klunk av den guldbruna drycken, "djupsömn kostar. Som FAN!" och så lade han upp ett flatskratt som fick det att eka i öronen.
Som jag trodde. "Vem fan får djupsömn? Djupsömn är för suckers. Djupsömn är för de utan nerver. Vem får djupsömn?"
"Gå genom livet som ett rö, ha skräck för allting och däremellan sätter du dig i knipa genom att stå på barrikaderna utan rustning. Sen kan du få lite djupsömn." skrattet ekade igen medan han långsamt drog bort genom de flammande vindlingarna.
Jag stod ensam kvar. Ensam och svettig på ett obehagligt sätt. Med ett lätt ryck flög jag upp ur den grunda dvalan. Svettig under kedjetäcket, oustövd. Outsövd.
Jaså, man vaknar upp till bank bank bånk på fönsterbläcket. Tidernas idiotregn som man fick cykla i i ottan, nyvaken och jävlig.
Sen var jag dyngsur, både inombords och utombords. SPLUTT!
Jag hatar blötma, lera och skit. Grus, grus och åter grus säger jag. Grus är livet sa Långben.
Och utan sömn, med kalaspuffar och fil mit i natten, smärta i skallen och axlarna så blir det extra lustigt en dag som denna.
Vårvatten
