Pluto tog tydligen kort på mig när jag klängde på den där grenen ute i ån häromdagen
330 dagar.
Det är på tisdag. 10 dagar mer eller mindre... ja, inga föl än med andra ord.
Jag börjar tro att det bara är en stor brakskit.
Räddningens timme sker vid sjökanten ute i skogen. Det blev ju inte sämre av att Pluto fick två fina regnbågar. Det är skillnad på att fiska och fiska.
Jag satt med mitt flöte guppandes, Pluto goes manhunt och kastar direkt i vakena och får fisk.
Få se vad man ska göra för skit idag då. Egentligen ska man väl bara hålla käften som är frisk nog att kunna åka ut i naturen, fiska och leva sta.
Men det är väl det här som är psykisk sjukdom. Depression och ångest. Man är sjuk fast ändå inte liksom. Inte utåt sett i alla fall. Inte synligt. Men att gråta av hopplöshet under susande tallar i försommartid... ja det är väl det som är sjukdomen i sitt fulaste.
Njut din jävel. Du ligger inte och får cellgifter och har en dom över dig, du kan sitta i naturen och har tusen saker att glädja dig åt.
Och så sitter gråten i ögona', rädslan i bröstet, oron i magen och nedstämdhetens slöja färgar vårens grönska svart.
Bajs.
