En karl är runt 50. Att han är där gör mig nervös. Han ska ju vara den som vet, kan och som går med en bygghjälm och blåställ eller sitter i en lastmaskin. Han ska ju vara slöjdlärare eller ambulanspersonal, vaktmästare eller verkstadsarbetare. Men nu sitter han i samma grupp som jag. Den sista utposten. Han är bortom räddning och när jag ser honom så ser jag mig själv som 50 år och bortom räddning.
En av ledarna är socionom. Hon använder sig själv som exempel när hon talar om vad man ska trycka på när man söker arbete. Hon är vänlig, det vet jag eftersom vi träffats några gånger innan. Men jag får också en känsla av att det inte är helt äkta och att jag kan komma att bli huggen i ryggen. Jag har en känsla av att hon vet mer om mig än vad hon säger. Och jag har en känsla av att vi träffats förut. I ett mindre smickrande sammanhang.
Hon visar svaghet ibland. Blir osäker och frågar mig om vad jag anser om hur hon gått tillväga i vissa frågor. Jag tappar förtroendet på en hundradel. En ledare ska vara en ledare. Särskilt i en sådan här grupp.
Hon säger dessutom vid ett tillfälle att hon har börja läst "Blondinbellas" blogg och att den inspirerar henne. Nu sjunker hon som en sten i mina ögon. Vår ledare inspireras av Blondinbellas blogg. Inget ont om någon av dem men ledarpositionen faller som en fura. Den är vakant nu. Fri för den starkare att ta över.
En kvinna sitter bredvid mig och luktar starkt av parfym och cigarettrök. Jag känner att jag har svårt att stå ut. Jag gör allt för att sitta så långt ifrån alla som möjligt men det är svårt i den lilla salen med bänkar.
Jag vill inte vara här.
Jag vill inte vara här.
Vi är här för att vi har gått igenom alla andra möjligheter. Till den här gruppen kvalificerar man bara om man har varit aktuell i vården, socialtjänsten och nån mer instans. Hit kvalificerar man bara om man är ett hopplöst fall som inte ens går att plocka ut i praktik eller som kan arbetsträna.
Ändå får vi enbart hålla på med frågor som rör hur man söker jobb. Vad man framhåller på en arbetsintervju och vad man ska hålla inne med. Nån idémakare för den här avstjälpningsplatsen har uppfunnit ett kortsystem där man river ut kort från perforerade ark, sätter dem i en pärm med fickor och använder dem som grund till allt vi företar oss.
Det här är hjärndött. Korten styr och ställer och de krockar med verkligheten. En grabb har ADHD och dyslexi, han fixar varken korten eller hur vi ska använda dem. För naturligtvis så är det specifika regler runt de här korten oavsett om de gagnar vår utveckling eller ej. Man SKA göra på ett visst sätt med de här förbannade korten. Och glömmer man pärmen är man körd.
Grabben med ADHD säger gång på gång att han inte klarar det här. Han får inget gehör. Jag känner hur det börjar koka i mig. Han försöker och försöker men lägger till sist uppgivet korten framför sig och ser vädjande på vår... ledare. "Jag klarar inte det här" säger han och ber om att få ta det muntligt istället om det är okej för oss andra. Alla säger att det är okej men ledaren suckar och ser på honom som fröken såg på de som ballade ur i småskolan. "Det här är inte okej!" säger hon och jag känner hur grabben krymper bredvid mig.
Jag känner hur han ännu en gång i sitt liv får känna att hans diagnos gör folk besvikna och arga. Han passar inte in. Inte ens i den här jävla gruppen. Han klarar inte ens våra simpla kort-uppgifter.
Han protesterar, alla ger honom stöd för att undantas från kortreglerna men ledarinnan blir sur och tycker att han förstör för gruppen. Jag kan inte hålla käften utan säger att "hon om nån ska väl klara av sådana här saker. Vi är ju inte här för att vi är ess utan för att vi har problem", säger jag. "Då måste man väl kunna vara flexibel. Skulle det inte vara individanpassat kanske?"
Hon ger sig och grabben får ta det muntligt. Det går galant. Den enda som har förstört för gruppen är ledarinnan som inte längre är någon ledarinna.
Jag går inte dit mer. Jag mår sämre än nånsin. Inte ens i det yttersta nätet i samhällets mjärde och sysselsättningskedja klarar de av att hantera människor. Bara de som passar in i de färdiga mallarna. De som är lite utanför, de med andra värden, de "förstör för gruppen".
Gruppen havererar. Jag förstår det på sms jag får av några av deltagarna. "Du skulle behövts här idag" står det.
Vi klarar inte av folk i det här landet. Människor. Konstnärssjälar och civilkuragekämpar. Vi vet inte hu vi ska hantera dem. Enklast är att klanka på dem. Kalla dem för bråkmakare och försöka klämma åt dem.
De som berättar hur det är, hur de har det, hur illa det kan se ut och som öppnar käften och säger ifrån. Obekväma typer. Väck med dem. Inrätta er i ledet och var tyst.
Vittnesbörder från samhällets nedre skikt som ändå vågat ta ton och vända sig till media fullkomligt begravs i hjärndöda kommentarer om att de får skylla sig själva och att de är fuskare och parasiter.
De är lovligt byte och villebråd för dumskallar bakom datorskärmar som är tuffa som fan när de får vräka sitt hat över de som talar om hur fel det kan slå i samhället.
Det är bedrövligt.
