Mamma och jag var med mormor och hennes gube och såg "Skinnarspelet" en gång och på vägen hem stannade vi vid en badplats så jag fick bada. Det var prio ett för mig nämligen. Att få bada. På parkeringen - en liten vändplats i skogen- satt en He-man figur. Jag tog med den och han kom att bli Rosa panterns livvakt.
Till en början fick He-man vara den docka han var och Rosa pantern hade honom som nån slags souvenir i sitt magnifika hem som jag byggt på mitt skrivbord. Men så småningom började Rosa pantern misstänka att He-man levde. Han skrev det till och med på förstasidan i sina tidningar som jag klippte ut och häftade ihop i lagom format. "Rosa pantern tror att dockan lever" stod det på mittuppslaget.
När hemligheten var var ur världen så fick He-man vara livvakt och allmän uppassare åt pantern och de gjorde utforskande resor tillsammans. Jag byggde till och med en båt och ett rymdskepp åt dem i pannrummet där vi bodde.
När Barbie fick en häst som tappade frambenet så jag fick tejpa fast det med sjukhustejp så stal Rosa pantern den och red runt överallt. Han tappade själv både benet och armen och när sjukhustejpen inte förmådde hålla hop honom längre så fick jag en ny pant på färghandeln.
De hade en hel korg med Rosa pantrar på disken och det luktade så gott där inne av plast, gummi, färg och papper.
Jag gjorde egna band där jag spelade in de här historierna. När Rosa pantern skulle rida nånstans så satte jag på mig skor på händer och fötter, satte upp bandspelaren i mitt fönster och tryckte på rec. Sen galopperade jag på alla fyra förbi fönstret på grusgången. Det lät precis som en häst.
Trappuppgången blev en flygplats med relativt enkla medel. Lite fotklapper, avlägsna röster och en högtalre i form av en knuten näve framför truten.
Skenet bedrar. Full i fan bakom smilet.
Ja nog roade man sig allt på egen hand när man var liten. Det är inte så mycket av den där varan nu.
Jag tror Pluto skulle börja undra om jag galopperade runt på alla fyra här. Men jag har faktiskt gjort det några gånger.
Han sa inte ett ord.
