”Du är nog bipolär typ 2”
säger den kvinnliga psykiatriläkaren medan hon tankfullt tittar snett ner i
golvet.
”Är” eller ”har?” tänker jag.
Hon tittar hela tiden snett nedåt som om hon grunnar stenhårt på
någonting. Jag betraktar henne missmodigt från min stol där jag sitter
onaturlig bakåtlutad. Det är stolen som är så utformad. Som att jag skulle vara
mer avslappnad än vad jag är och vågar. Idiotstol. Idiotläkare. Idiotmottagning.
Eftersom hon inte säger något mer så frågar jag om det inte behövs göras
en utredning i så fall. Jag vet ju andra som fått diagnosen ”bipolär” som gjort
ganska omfattande utredningar och sen fått en fastställd diagnos. Och medicin.
Jag har varit inne hos läkaren ungefär tjugo minuter. Jag har dragit min
livshistoria eller snarare mitt mående sedan tonåren, rätt övergripande, kanske
för tillrättalagt och kanske inte heller helt sant eftersom jag inte hunnit
tänka efter. Dessutom har många påståenden blivit tagna helt ur sitt
sammanhang. Jag börjar ångra vissa grejer som jag sagt.
”Ja men utifrån vad du berättat så är det för mig rätt klart att det
handlar om bipolär typ 2”
säger hon och snurrar bort till dator’n på sin kontorstol. Hon börjar slå på
Fass’ sidor och spekulerar i stämningsstabiliserande mediciner och mumlar
ibland ohörbara fakta som jag gärna tagit del av.
Jag har bra syn. Jag kan läsa
på skärmen från mitt håll. Seroquel,
Lamictal, Ergenyl… Jag ser att hon slår på Lyrica, Cymbalta, Sertralin…
”Jag vill inte äta någon antidepressiv
medicin” säger jag. "Jag har provat de flesta sorter och jag mår bara sämre av dem. Även stämningsstabiliserande. "
För första gången snurrar hon runt på stolen och ser direkt
på mig. ”Jamen om du ska komma tillrätta med dina ångest- och
nedstämdhetsproblem så är det bra om du provar det här.”
”Jag vill först
veta VARFÖR jag har de här problemen” säger jag och försöker att inte låta
alltför burdus. Snarare ödmjuk, men det går inte så bra. Jag blir förbannad över ointresset. ”Jag vill ha en riktig
psykoterapi och en utredning varför jag mår som jag mår. Jag tror själv att det är reaktioner på min uppväxt och senare händelser i livet. Kanske posttraumatisk stress?”.
Nu tittar hon snett ner i golvet igen och säger att det finns inga
behöriga psykologer eller psykoterapeuter på mottagningen. Och jag kommer ändå
inte att få några svar på mina frågor om jag går i terapi säger hon. ”Man
jobbar inte så”.
Jag fattar ingenting. ”Man jobbar inte så?”.
"Och jag tror inte du lider av posttraumatisk stress. Har du mardrömmar?"
"Ja minst sagt. Jag drömmer återkommande om han som misshandlade mig i fyra år."
"Har du flashbacks?"
"Ja i den meningen att jag kan inte vistas i vissa miljöer för då kommer panikångesten direkt. Discomusik, röklukt, alkohol..."
"Har du sömnsvårigheter?"
Jag skrattar till, beskt. "Ja. Jag KAN inte sova, och somnar jag så vaknar jag av att jag skakar och har hjärtklappning."
"Mmm..." Hon tittar ned och snurrar på den där förbannade stolen. "Det är inte typiska symptom för PTSD." mumlar hon knappt hörbart.
Jag börjar avfärda henne
som mindre vetande. Det är ingen idé. Jag säger att om jag nu har en sådan
diagnos som bipolär typ 2 så vill jag ha det utrett och välgrundat. Inte bara
att det är en gissning.
”Ja men oavsett vad vi kallar det så mår du ju som du
gör” säger hon och ser fortfarande snett ner i golvet. ”Utifrån vad du berättat så
tycker jag att det är solklart att du är bipolär. Det kan inte bli mer
välgrundat än så. ”
Goddag yxskaft. Jag går därifrån med ett elektroniskt recept i
cyberrymden på Seroquel. Jag har inte råd att ta ut det. Första uttaget skulle kosta nästan 900 spänn. Som utförsäkrad och
inskriven i Arbetsförmedlingens utslussningsprogram så är aktivitetsstödet 3 300 kronor i månaden.
Jag tänker: ”De kan dra åt
helvete. Allihop kan dra åt helvete och lämna mig ifred”!
