Man glömmer fort men i ryggmärgen sitter vanan.
En doft, ett ord, en förnimmelse så svag och knappt märkbar,
gör mig till den lilla flicka jag en gång var
Spelar spelet oklanderligt
Spelar för att inte märkas
Spelar för att få ett snabbt slut och slippa vara tio år
Vardagsprestationer som går opremierade förbi.
Glöms i livets teaterdraperi.
Ögonblicksbeslut för att slippa frågor.
Jobba snabbt med sinande förmågor.
På scenen står vi, obetalda aktörer. Tillkastade slitna manus, skrivna av sig själva, lästa av för många. Med smärtande bröst och sorg i våra ögon, låter vi repliken dala.
Alla vet men ingen orkar tala.
Vi kan dem utantill, vare sig vi kan eller vill.
Utan smink och sufflör
med repetetion man för
dialogen skickligt och vant
samma saker likadant
Samma sorgespel år efter år
samma charad år efter år
Samma sorg
Samma sorg
