Nu har jag sett Lill-babs dag på slottet. Jag måste erkänna att hon är en väldigt speciell och omtänksam människa. En människa som verkligen inte haft det så lätt.
Jag tycker framför allt att hon med få ord beskrev hur det är att blir kontrollerad och nedtryckt av en man. "I morgon tänkte jag åka och träffa min familjen" säger man. "I morgon? Men då hade ju jag tänkt att VI skulle göra nåt. " Så man ställer in och stannar hemma. Igen och igen.
Det här är klassiskt. Man blir smickrad och tycker att man är uppskattad värre. Men om det sätts i system, så blir det ett kontrollmedel. Nedsättande saker som sägs om din person systematiskt i syfte att kränka och nedvärdera - det är psykisk misshandel.
Det märktes att de andra på slottet gärna bara hade kunnat suttit hela dagen och lyssnat till hennes berättelser. Hon har en enorm bank av erfarenheter och minnen. När hon går ur tiden så kommer minnesprogrammet att bli flera timmar känns det som. Utan att vara nåt Lill-babs-fan så kan jag ändå säga att Barbro Svensson är en fantastisk människa. Varm och ärlig. Ovanlig.
Jag hade en släkting som var lik Lill-babs. Jag säger var för att hon har gått bort för flera år sedan. Hon var alltid sminkad och fixad, hade snygga kläder och var så där öppen och varm. Jag tyckte mycket om henne för i hennes sällskap var det alltid lite festligt, alla var välkomna och jag kände mig även som liten räka inbjuden och med i gemenskapen.
Den inverkan tror jag Barbro har på sin omgivning. Det behövs sådana människor. Sådana som stabiliserar och lugnar ner, som ger en lugn och öppen energi till sällskapet.
Jag tycker att de verkligen har lyckats med det här slott-gänget. Skulle jag vara en av dem så skulle det vara Robert Gustavsson. Där ligger nerverna nära ytan.
Men det får vi se sen.
