Inkongruens. När det är obalans mellan självet och idealsjälvet. När man inte känner igen sig själv längre. När man inte är som man var förut.
När man inte orkar ha vänner på besök, åka och handla eller ens tänka. När man inte orkar se på tv när man förut kunde vara den som ordnade fester eller middagar, hälsade på, bjöd hem, sträcksåg program på tv på hög volym, lyssnade på musik...
Självet, bilden av sig själv, den man är, och idealsjälvet, den man SKULLE vilja vara om allt vore tipp topp, börjar skilja sig åt. Tankar som; "jag känner inte igen mig själv" dyker upp. Man jämför sitt idag-jag med sitt förr-jag.
Det är då det råder inkongruens, när vår uppfattning om hur vi är skiljer sig från hur vi var, och kanske fortfarande skulle vilja vara. Det här skapar en stor ångest. Om skillnaden blir för stor så blir den förlamande.
En person som är fullt fungerande har en balans mellan självet och idealsjälvet. Man ligger nära hur man vill vara. Det råder kongruens. Dit strävar vi alla.
Jag känner ju igen mig här alltså. Förr var jag aktiv i ridklubben, jag åkte på träningar, tävlingar, jobbade rent av, träffade kompisar och såg på film, gick på bio.
Idag känns sådant som att bestiga ett berg med enbart huvudet. Tugga sig uppför branterna med överkäken, rulla ned en bit, slå sig på näsan och ta emot sig med öronen och så börja bita sig upp igen.
Man är som nån jävla doppvärmarboll i en thermobarbalja.
Det här är svårt. När man blir en annan person på ett sätt. En som börjar acceptera att man inte orkar. Det blir mitt nya jag, att lyssna till min kropp, lyssna till mitt sinne och försöka ta det lugnt.
Det är svårt att göra det på ett sätt så man inte sårar andra. "Du jag orkar faktiskt inte träffas". Hur fan säger man sånt utan att den andra känner sig som oönskad? Man vill ju vara som det där idealjaget, som fixar sånt där som social samvaro tex.
Ett jävla dilemma.
