Jag vaknar till ännu en månda'
med skallvärk och sedvanlig vånda.
Måste dra efter luft,
för nu kramas förnuft
bort av fantasins anakonda!
Jag har sett alla delarna av "Palme" nu. För samhällskunskapsbildningens skull. Programmen innehåller viktiga historiska fakta som man borde känna till oavsett partitillhörighet eller politiskt ideologiska sympatier.
Och eftersom jag läser samhällskunskap nu så är det rätt passigt.
Det jag slås av, oavsett vad man tycker om Palme, är att han BRANN! Han besatt en ständigt brinnande lust att föra fram sina åsikter och att kämpa för dem. Kämpa för de svaga. Och han talade med passion.
Var finns det här engagemanget idag bland våra politiker? Eller vanliga dödliga? Min upplevelse av dagens samhälle är att folk är bleka och/eller tysta. Vem ställer sig upp och säger att nu jävlar får det vara nog!?
Jag tror att man anses som en bråkmakare och minipolis om man är en sådan som för fram åsikter, säger till om man tycker att nåt är fel, debatterar och agerar. Jag känner igen mig själv här alltså (no shit) att jag kan inte vara tyst när jag beskådar dumheter.
Gemene man med få undantag är så rädda för dålig stämning att de istället hyllar saker som de i själva verket tycker är skit. För det är lättare och de ger en biljett in i gemenskapen.
Hyckel pyckel onne hyvvää säger jag. Man måste få säga sin mening. Man behöver inte alltid ha rätt, man kan få ändra sig, man kan erkänna att man haft fel men man kan tusan få brinna för saker och kämpa för dem.
Vad blir vi annars? En hög med aska?
