Många efterlyser en större insats INNAN självmordet ses som den enda utvägen. Var ska man vända sig? Var ska man som anhörig vända sig? Och vad gör man och vad säger man?
Camilla Henemark var på "Fråga doktorn" igår och pratade om när hon hamnade på den absoluta botten, själsligt och materiellt. Hon började kallt planera för sitt självmord. Hon gav sig 184 dagar och när hon tagit beslutet så kändes det som en befrielse. Hon visste att om 184 dagar så skulle hon slippa alltihop om det inte vände.
Det här blev också aktuellt när jag fördjupade mig i "fallet Nora" i radions P1 och ett antal debattklipp och inslag på TV som jag letade upp och en artikel i DN som handlade om det här. (Se inlägget från igår med länkar).
En flicka som varit med om traumatiska händelser, våld och svårigheter, sviks av samhället och vården, får en framslängd diagnos; emotionell instabil personlighetsstörning eller "borderline" som det också kallas och därför lyssnar man inte på henne. Hon får diagnosen utan utredning därför att borderlinepatienter "brukar ha" ett självskadebeteende. Man förkastar att hon lider av posttraumatisk stress. Att hon faktiskt reagerar helt sunt på det som hänt henne genom livet.
Jag tycker hon själv ställer den bästa frågan till läkaren som vägrar lyssna till hennes posttraumatisk stress-teori: "Så du tror jag gått helt oberörd genom allt jag utsatts för?"
Hennes enda utväg och den ultimata befrielsen från allt blir självmord. I takt med att vården sviker, samhället och alla andra så försöker hon gång på gång avsluta sitt liv.
Historiskt perspektiv:
Enligt Èmile Durkheim, professor i sociologi i Frankrike i början på 1900-talet så finns det tre typer av självmord:
Det egoistiska - och egoistiskt här i betydelsen att det är utanför samhället. Egennyttigt självmord.
Det altruistiska - som är kopplat till ett starkt kollektiv. Som exempel t ex kamikazepiloterna eller självmordsbombare.
Det anomiska - anomiskt betyder obalans. Ett anomiskt samhälle är ett samhälle som är sjukt, obalanserat och saknar normer och värderingar. Det anomiska självmordet är en följd av t ex ekonomisk kris eller personliga bekymmer.
Jag har själv känt det. Flera gånger i mitt liv. Det ger ett djup och ett perspektiv på världen som man inte kan förklara. Förtvivlan som kommer i omsorgerna om de man håller kära men också outhärdligheten i sitt mående.
Isoleringen är farlig. Man avskärmas och stöter bort folk. Man vill befria andra från sig själv för att man anser att man är en belastning för dem. Men man vill samtidgt bespara dem smärtan i förlusten.
Det är oförenligt.
Henemark hade en vän som hon säger "vågade vara nära" och som accepterade hennes 184 dagar. Han skrämdes inte av hennes smärta och viljan att dö utan slöt in med henne jämsides och lyckades få henne att komma levande ur den utsatta tiden.
Hon uppmanar oss att se oss runt i familjen och bekantskapskretsen. En depression kan snabbt gå så långt att man hamnar i tunneln utan synligt ljus. Hon uppmanar oss att förebygga och att hjälpa innan.
Det här var också andemeningen i P1 - programmet om Nora att psykvården, soc och andra berörda instanser kunnat hjälpa TIDIGARE. Inte när flickan ligger fastspänd på en sluten avdelning utan när hon som barn fick stryk av sin pappa i hemmet.
Jag vet av egen erfarenhet att här brister samhället å det grövsta. Man slår larm, anmäler, anmäler de man anmält till för att de inte gör något och de i sin tur är bakbundna för berörda instanser och läkare gör inte sitt jobb.
Maktlös.
Det var vackert när Nora beskrev hur hon mötte sin vän i en nära döden-upplevelse. Vännen bad henne vända tillbaka och röra på händer och fötter. Det var inte hennes tur. Och det blev en av vändpunkterna till att hon slutade försöka ta sitt liv.
