Leif GW Perssons, inte självbiografi för det står ingenstans att det är, men det är hans berättelse. Som han minns den. Berättelsen om den klassresa han gjort från liten arbetarpojk till ekonomiskt oberoende professor, kriminolog och författare.
Det här är ingen bok man bara skummar igenom i hängmattan. Man måste läsa och fatta vad man läser.
Det här är inte heller ett "Sommar" i bokform. Jag vet inte riktigt hur man ska placera den här boken men är man intresserad av människor och hur de fungerar, av GW och hans person, psykogi i viss mån och även en studie i det svenska språket så ska man läsa den.
Jag tycker mycket om språket i boken. Riktig svenska som jag skulle kalla det med gamla herdeliga uttryck och benämningar. Välskrivet och äkta. Inga hemligheter och krusiduller.
Det mest intressanta är när GW berättar om sin ångest och vad han gör åt den. Försöker göra åt den. Hur den uppkommit, i alla fall som han tror att den uppkommit.
För min del är det på nåt sätt tröstande att läsa om hur psyket ställer till det för till och med en sådan som GW. Jag känner igen mig i en hel del. Att barndomens otrygghet skapar ångest som förföljer en i livet och som fäller krokben professional för en. Kanske till och med leder en in på vägar man aldrig velat sätta sin fot på men som man ändå medvetet beträder för att de leder till en stunds vila.
Vila för skallen. Inte kroppen.
