Minnen och rum

Jag är sex år. Jag har klättrat upp på en stor sten på kalhygget och har fin utsikt över hallonsnåren, det långa gulaktiga gräset och ryggarna på mamma, storasystrar och mormor. 
De har tålamodet och diciplinen att fylla en butt med hallon utan att äta dem. Det har inte jag. Jag plockar en halv kaffekopp med hallon och sätter mig nånstans högt upp och äter dem.


Det är varmt i solgasset på stenen. När jag sitter däruppe så är jag nån typ av rymling, ett barnhemsbarn på flykt eller en bortglömd prinsessa som har lämnat sina vackra rum på slottet och gett sig ut för att söka äventyret. Oftast är jag Tom Saywer. Jag försöker flina som han gör genom att dra ner mungiporna istället för att dra upp dem. 

När jag hoppar ner från stenen så gör jag det mjukt och ljudlöst. Jag är en inföding som smyger osynlig under ormbunkarna och mellan det höga gräset. Jag har höga läderridstövlar och röda strumpbyxor. Min favoritklädsel i skogen. Jag kan gå var som helst i dem utan att riskera att få bagg i skorna. 


Det är tydligen fika. Pappa släntrar dit med vår Golden Retriver Robin och sätter sig på en stubbe. Robin ligger bredvid och tittar bort. Han får inte tigga och tittar alltid bort när vi äter. Pappa med sin kaffeprocedur med socker och sked, smörgås och så sitta lite avsides. Ofta med en korg där han hittat nån kantarell och kanske nån tidig Karl-Johan som han rensar minituöst med en liten fin kniv och en bortse.

Jag får saft och limpmacka med ost. Mormors egna svartvinbärssaft. Själv sitter hon mitt i snåren och dricker svart kaffe och passar på att plocka hallon medan hon fikar. Hon håller den sedvanliga halva koppen kaffe i ena handen och en cigarett, gul Blend, i den andra. Mamma är noga med att sitta i frånvinden. Hon vill minsann inte ha rök på sig. Inte systrarna Vassäran och Mimmi heller som också är med vid fikat. Vassäran har kanske kommit och satt sig samtidigt som vi andra. Mimmi står på en stubbe och steppar med en bekymrad/smått panikslagen min och klagar att det är myror. 

Snart ska vi åka hem till mormor och grilla med hennes gube och resten av släkten som är där. Vi kommer att sitta i förtältet utanför husvagnen och snacka jöns och allt är undantaget. Det finns ingen oro och ingen rädsla. Ingenting kan hända i den här bubblan. Ingenting. Här är full säkerhet. 
När jag kryper ner mellan styva, manglade, hårdtvättade lakan är jag tryggare än nånsin. 


Jag återvänder ofta dit i mina tankar. När jag söker ett rum av trygghet. 


Ofta återvänder jag dit.