Höjden av horsemanship

Rolf - Göran Bengtsson - det stora OS-hoppet, sveriges hopplandslags ansikte, fanbäraren och han som så många hoppades på idag i finalen. 

Idag skulle han säkert bärga hem en medalj till Sverige, kanske rentav en guldmedalj?

I pressen konstaterades det häromdagen att laget "bara" hamnade på sjätte plats. I hästvärlden, i ridtävlingsvärlden, på DEN nivån, så är sjätte plats skitbra. Alltså på riktigt, inte bara för att "dunka dem i ryggen-bra" utan verkligen skitbra att komma sexa på en stor tävling, i hoppning såväl som i dressyr. 

Det är helt andra referenser än i andra sporter. Sjätte plats är skitbra. 

Lisen Bratt, mörbultad efter kraschen, sätter sig upp och hoppar en suverän runda. Hon visar vad hela ridsporten handlar om tycker jag. Vad minsta ridskolebarn får lära sig och som de bär som en gyllene regel under sin ridtid: Sitt upp igen. 
Alla vet som har ridit och ramlat av vad ridlärarens ord manat i dem: sitt upp igen!

I samspelet mellan häst och ryttare är det inte medaljen, prisrosetten som är viktigast. Det ska inte vara det. Det är viktigast att nästa gång man ska hoppa ett hinder eller utföra en rörelse så ska hästen minnas det positivt. Jag som ryttare ska minnas det som positivt. 
Rolf-Göran väljer att inte starta i OS finalen för att hästen inte rör sig helt hundra. Det gör ont. Kanske tänker Rolf-Göran att om han ändå skulle ha hoppat rundan så skulle hästen minnas obehaget och det kanske skulle komma att prägla resten av karriären negativt? 

Så han valde att spara hästen. 

Höjden av horsemanship.

Ett föredöme för alla. 

Det är inte värt vad som helst att tävla om en medalj. Det kan vara av större värde att hästen behåller förtroendet för sin ryttare.