"Idag känns det överjävligt. Jag är rädd, ångestfylld och utmattad, stressad och missnöjd, frustrerad och ledsen. Jag vill ingenting eller jag vill men orkar inte så jag vill bara gömma mig."
Det är inte så lätt att säga. Tiden och frankheten finns inte där och skulle man ändå våga säga det så vet man inte hur det skulle tas emot. Hur skulle man själv reagera? Man kanske inte skulle orka ta emot det, inte orka hjälpa eller prata. Man kanske bara skulle vilja fly från hela situationen.
Så jag satt här igår, vid köksbordet med måttlig ångest (se Anne Schöllers förklaring på svenska folkets sjukfrånvaro) och vämjdes över att jag var stendöd till kropp och själ. Frustrerad över att jag inte orkade med mig själv.
Jag gick ut. Ner i stallet. Tog in Loostigaste och tänkte "jag tar in henne och ryktar henne i alla fall" och det gjorde jag. Sen tänkte jag att jag skulle gå ut en sväng men det kändes förbannat otäckt. Svårt att beskriva för den som aldrig känt nåt liknande men att gå iväg kändes så otäckt att jag var alldeles darrig i benen.
Jag började gå ändå och tänkte att vi kan vända när som helst.
Det tog nån kilometer innan det värsta släppte och jag började tycka att det blev om inte behagligt så i alla fall förlösande.
Mygg, broms och skräck men vi älgade på och det var hemskt befriande. Lugnande.
Belöningen är känslan efteråt när man trotsat sig själv och ändå gjort det man vill göra. Men varför i själva jävulen ska tröskeln vara så hög? Varje gång, varför ska det vara så otäckt, tungt och ångestfyllt bara att leva?
Det är för jobbigt.
Jättebjörnfloka - giftig som fan
